Sirliga tranbärskvistar slingrar sig längs marken. Dofter av mossa, torv och getpors blandas med varandra. Då stöveln dras upp ur tuvan, hörs ett smack. Orren flyger prasslande upp ur rismarken och någonstans längre bort hörs en trana ropa.
I Pieksämäkitrakten kan man inte gå särskilt långt utan att stöta på ett kärr. Samma gäller också andra trakter i Finland. Vi har världens sumpigaste mark i proportion till arealen. Totalt motsvarar kärren ca nio miljoner hektar, dvs. nästan en tredjedel av Finlands areal.
Finländarnas relation till kärr har alltid varit mångtydig. Å ena sidan är det ett område för bärplockning och jakt. En plats för utfärder, där man hittar lugn och ro. Kärren anses lite mystiska, de kan bjuda på starka naturupplevelser. Å andra sidan är många rädda för att drunkna i kärren eller gå vilse.
"En mängd föreställningar och berättelser är förknippade med kärr. I Kalevala sjunger Väinämöinen sin motståndare Joukahainen ner i ett kärr. I en del andra länder har människor jagats ut i kärr för att dö", berättar geologen Riitta Korhonen, ordförande för förbundet Suoseura.
Till exempel i Egentliga Finland berättas om en fadersvålnad som i trakten kring Kurjenrahka söker efter sin försvunna son. Andra berättelser handlar om pigor som dränkte sig i höljan, då de märkte att de var gravida.
Berättelser har även cirkulerat om ljusföreteelser i sumpiga trakter, som kallats irrbloss och drakeldar. Folk trodde att ljusen visade väg till dolda skatter. I andra sägner lockade eldarna människor på villovägar. Senare har ljusföreteelserna förklarats vara orsakade av kärrgaser eller fosforhaltiga murkna träd.
Dessa berättelser ger en bild av idoga finnar, som kämpar med den karga naturen. I dikten blandas hälften bark i brödet, då frosten som stiger upp ur kärret har förstört säden. I serien Här under polstjärnan röjer Jussi kärret till odlingsmark med hjälp av en gräfta.