När Makus mor bakade handlade det om ett flera timmar långt projekt: Av de flera hundra naanbröden åt familjen en del, medan resten lades i frysen.
"Jag kommer aldrig att glömma doften och smaken", säger MMA-utövaren Makwan "Maku" Amirkhani, 28, som är en av Finlands främsta kampsportare.
"Det var mitt första egentliga hem."
Maku har bott nästan hela sitt liv i Finland. Sina första fyra år tillbringade han i ett flyktingläger dit den tio personer stora kurdfamiljen hade flytt från kriget i Iran och Irak. Han minns inte mycket från tiden i flyktinglägret.
Genom att ställa frågor har Maku skapat sig en bild av hur livet tedde sig: Ett tält bland tusentals andra, en stor barnaskara att hålla efter och ständigt någon som köade efter mat, mjöl och vatten.
År 1993, när familjen beviljades asyl i Finland, styrde man kosan mot Österbotten och ett flervåningshus i Vasa.
"Det var mitt första egentliga hem."
För Maku finns hemmet där familjen finns. I Vasa delade mor, far, tre pojkar och fem flickor på bostaden.
"Som barn var jag ofta ledsen över att inte ha ett eget rum och egen ro. Så fort någon lämnade hemmet flyttade vi till en mindre bostad."
Som femåring började Maku syssla med brottning. Hobbyn gav honom en plats i världen: I skolan utsattes han för mobbning, men i träningssalen var han lika uppskattad som alla andra.
Far gick bort
När Makus far omkom i en trafikolycka ett år efter ankomsten till Finland flyttade familjen in i ett trähus i närheten av Vasa centrum.
"Det var nog mitt bästa barndomshem. Hela kvarteret accepterade oss."
Under skolåren satte avsaknaden av en far prägel på familjens liv. Makus mor gjorde sitt bästa, men hon lyckades inte alltid hålla pojkarna i schack.
"I den åldern behöver man en fadersgestalt som berättar och visar vad som är rätt och fel. Utan den vägledningen tar man lätt felsteg."
När Maku gick i åk 3 skolkade han och hans kusin tre dagar i sträck. De steg upp klockan åtta, men i stället för att gå till skolan styrde de kosan mot träningssalen, där de boxades, brottades och vilade på stavhoppsplatsens madrasser. När Makus äldre bror fick höra om tilltaget fick pojkarna en ordentlig utskällning.
Maku minns tiden med ett leende.
"Vi var unga och hade naturligtvis ingen tanke på att bli fast."
Förmaningarna lyckades inte stävja pojkarnas dumheter.
Världen är orättvis
Från det gröna trähuset flyttade Maku till det invandrartäta Olympiakvarteret.
"Det var fel drag", medger Maku utan omsvep.
"Som invandrarbarn i Finland bör man bo och leva bland vanliga finländare. Det är viktigt att lära sig landets seder och bruk."
En gång föreslog Maku träff med en trevlig flicka via en chatt, men när hon fick höra var han bodde tog förhållandet slut innan det hade börjat. Flickans för-äldrar hade förbjudit henne att besöka Olympiakvarteret.
"Problemen i kvarteret var många och en stor del av ungdomarna levde ett osäkert och otryggt liv", säger Maku.
"Miljön har stor inverkan på barns och ungdomars risk att råka ut för tråkigheter. När man inser att världen är orättvis förstår man att inte kritisera och fördöma andra."
Maku deltog ibland i slagsmål och snattning, men tack vare träningarna blev många dumheter oprövade. När han återvände från tävlingar och träningsläger fick han ofta höra vilka svårigheter kompisarna hade hamnat i.
"Sporten blev min räddning."