Tatuering – en personlig påminnelse

Michael Hart, Helsingfors

"Det hindiska ordet sadana på min vänstra tinning betyder framsteg, utveckling och andligt tillstånd. Eftersom mitt liv har varit kantat av svårigheter tillmäter jag betydelsen framsteg särskilt stor betydelse. År 2014 tillbringade jag ett halvt år i Indien i yogans tecken. Under min vistelse i landet träffade jag en tatuerare i staden Mysore som erbjöd sig att göra en ansiktstatuering. För hinduerna har en sådan gärning andliga förtecken.

Innan jag tog tatueringen konsulterade jag en namnkunnig yogi, nämligen den andlige ledaren B.K.S. Iyengar. Jag berättade om min besvärliga barndom och bad honom föreslå ett lämpligt ord. "Din uppgift är att fortsätta framåt i livet och därför är ordet sadana", sade han.

Eftersom man inte har några nervändar i pannan gjorde tatueringsingreppet inte ont. Bredvid ordet sadana har jag ett litet hinduiskt tecken i gult, vitt och rött. Tecknet symboliserar min andliga väg. Finländarna är alltför finkänsliga för att kommentera min tatuering, men i mitt hemland England skulle jag nog få en och annan fråga. Min fästmö Ida ser inte längre tatueringen – hon ser bara mig.

Jag är en gammal hippie som reste till Indien för att förändra mitt liv. Tack vare en tio dagars vipassanaseans lyckades jag i mina föresatser. Min tatuering påminner mig om vem jag var för två år sedan, vem jag är i dag och vem jag vill vara om två år."

Juha Luoma, Björneborg

"Jag har två tatueringar på vänstra överarmen. Den röda kräftan är från år 1998 och texten Sic transit gloria mundi (Så förgår världens härlighet), som finns under figuren, är från år 2009.

Jag tog texttatueringen när jag hade återvänt från ett krishanteringsuppdrag i Afghanistan. Under kommenderingen fick jag beröm och Frihetsmedaljen av första klass för mina insatser, men när jag återvände till min arbetsplats i Finland blev jag permitterad. Texten påminner mig om att livet kan förändras i ett slag.

Min andra tatuering, en röd kräfta, visar att kräftan är mitt stjärntecken men också att livet är föränderligt – en levande kräfta är svartgrön till färgen, men när den kokas blir den röd.

När jag jobbar syns inte mina tatueringar eftersom jag alltid bär långärmad skjorta, men på fritiden får de gärna synas. En del människor ställer frågor om tatueringarna, medan andra inte noterar dem. Mina tatueringar är högst personliga. Jag hoppas att framtiden inte ger anledning att ta nya tatueringar."

Tommy Thun, Kyrkslätt

"I min tatuering i armvecket från förra våren ingår HIFK:s logo och siffran 9. På jobbet bär jag i allmänhet långärmad skjorta och blazer vilket innebär att tatueringen inte syns. När jag besöker en ny kund ser jag alltid till att inte ha uppkavlade skjortärmar, men i övrigt döljer jag inte tatueringen.

På 1960-talet spelade min far FM-hockey i HIFK med spelnumret 9 och därför har HIFK alltid stått mitt hjärta nära. Tatueringen är en hyllning till laget.

Kombinationen av lagets logo och siffran 9 var tatuerare Roosa Ahos idé. Mina övriga tatueringar med barnens födelsedatum och initialer bär min egen signatur. När jag visade HIFK-tatueringen för min far reflekterade han över siffran 9. Han kommenterade inte tatueringen på annat sätt, men jag tror att han uppskattade gesten.

Den första tatueringen ger i allmänhet mersmak. En tatuering bör förmedla ett budskap eller berätta en historia – intetsägande tatueringar, som till exempel en enkel taggtråd, tilltalar inte mig. På min vänstra arm vill jag gärna ha något som förenar mina tidigare tatueringar och gör armen till en visuell helhet."

Heli Soininen, Kuopio

"Liemannen på min överarm påminner mig om en trafikolycka i februari i fjol. Min sista minnesbild före olyckan är att jag var på väg ut för att rasta hunden. Jag vaknade upp på sjukhusets intensivvårdsavdelning med flera frakturer och en allvarlig huvudskada. Sjukhusvistelsen blev hela tre månader lång. Det är fortfarande höljt i dunkel varför jag blev påkörd på ett övergångsställe på en spikrak väg i fullt dagsljus.

När jag tog den aktuella tatueringen förra sommaren hade jag redan några mindre tatueringar. Liemannen visar vem jag hade som motståndare vid och efter olyckan och att händelsen kunde ha fått ännu värre konsekvenser. Jag är glad att jag lever och jag har lärt mig att ta dagen som den kommer utan att bekymra mig över petitesser. Nu väntar jag på att få återgå till jobbet."

Läsarna berättade om sina tatueringar

Enligt Yhteihyvä.fi:s nätenkät, som gjordes i årsskiftet, har finländarna låtit tatuera sig ända sedan 1980-talet. De flesta tatueringarna är från 2000-talet och några var endast tre veckor gamla när enkäten gjordes.

Läsarna har huvudsakligen låtit tatuera sig i Finland, men en del har tagit sina tatueringar i Grekland, Thailand eller Bulgarien.

Enkäten visade att var fjärde har sin tatuering på axeln och att 18 procent har den på armen eller vristen. Andra populära ställen är vaden, ryggen, handleden, nacken och bröstet. Endast sex läsare uppgav att de har en tatuering på stjärten (1), kring naveln (1), på magen (1), bakom örat (1), på höften (1) eller i ansiktet (1).

Av de sammanlagt 89 läsare som deltog i enkäten hade fyra låtit avlägsna sin tatuering. Tolv procent av deltagarna hade mer än en tatuering.

De populäraste motiven är djur och fantasiväsen: På läsarnas hud finns bland annat delfiner, ödlor, sjöhästar, keldjur, drakar och Fågel Fenix. Skorpionen, vattumannen och andra stjärntecken är också populära motiv.

Många har prytt sin hud med figurer så som blommor, hjärtan, diamanter, solar, stjärnor, tribaler och ornament.

Enkätsvaren visade att läsarna också tilltalas av olika text- och trendmotiv så som liemannen, pinuppor, Hello Kitty, formel 1-stall och skyddsänglar.

Tatueringarna har en flertusenårig historia

Med tatuering avses en permanent hudprydnad som görs genom att föra in färgämnen i huden med nålar. Ordet tatuering kommer från det tahitiska ordet tatau som betyder att märka.

Tatuering är inget nytt påfund – världens bäst bevarade kropp från stenåldern, ismannen Ötzi, som påträffades år 1991 i Alperna har tatueringar. Ötzi levde för cirka 5 300 år sedan.

På 1800-talet var tatueringarna inne bland Europas kungligheter. Bland annat Danmarks konung hade en tatuering. På 1920-talet falnade intresset för tatueringar, som huvudsakligen blev något för sjömän och brottslingar.

På 1960- och 1970-talen upplevde tatueringarna en renässans och på 1990-talet blev de trendiga. Olika tribalfigurer var de vanligaste motiven. I Finland etablerades de första registrerade tatueringsstudiorna år 1987.

I dag är olika texter de vanligaste motiven – många låter tatuera sina barns namn och födelsedagar samt bevingade ord på huden. Kvinnorna föredrar i allmänhet skönskrift, medan männen väljer fonter som för tankarna till det populära pastillmärker Sisu. Tatuerarna berättar att den figurativa konsten vinner terräng: Allt fler finländare vill ha tatueringar som avbildar deras barn, vänner och keldjur.

Cirka 15 procent av finländarna i åldersgruppen 20–30 år har en tatuering, vilket är mindre än på många andra håll i världen. I de amerikanska städerna är motsvarande andel hela 40 procent. Undersökningar har visat att de finländska kvinnorna i allmänhet låter tatuera sig på sådana ställen som täcks av kläder, att helsingforsarna visar mindre intresse för tatueringar än invånarna på andra orter i Finland och att endast fyra procent av landets akademiskt utbildade unga vuxna har en tatuering.

Mycket tyder på att intresset för tatueringar ökar, men att tatueringarna kommer att förändras. Finländarna förhåller sig allvarligt till sina tatueringar: Man överväger länge innan man bestämmer sig för att ta en tatuering och man funderar noga på vad man vill signalera med tatueringen. Intresset för tatueringar håller på att sprida sig till finländare i medelåldern – förmodligen är detta ett tecken på en ny spirande trend.

Enligt vissa prognoser kommer var femte finländsk ungdom att ha en tatuering år 2020. Lagen stipulerar inga åldersgränser för tatuering.

Källor: Wikipedia och Iltasanomat.fi