Talkobekämpning av jätteloka

18.6.2015
0 betyg
Talkobekämpning av jätteloka

Så kallade invasiva arter konkurrerar ofta med den inhemska floran och faunan. I syfte att skydda de inhemska arterna strävar man efter att utrota de ovälkomna nykomlingarna. Vi åkte till Tammerfors där jättelokan bekämpas av ett talkosällskap.

"Ser man på, gamla bekanta!"

Skogsexpert Sampo Juhajoki står på Linnainmaan koulus skolgård och hälsar ett talkosällskap välkommet. Talkosällskapet, som består av bland annat invånarna i de närliggande småhusen, samlas en gång per år för att tillsammans bekämpa områdets jättelokor. Ritva Pietarinen från stiftelsen Ahlmanin koulun Säätiö fungerar som projektkoordinator.

Sampo Juhajoki representerar föreningen 4H, som under flera år har bekämpat jättelokan tillsammans med kommunerna och olika föreningar i Birkaland. Jättelokan, som är en av våra besvärligaste främmande arter, planterades ursprungligen som prydnadsväxt i många finländska trädgårdar. Sedermera har den spridit sig mer eller mindre okontrollerat till förfång för ett flertal inhemska växtarter. Om jättelokan tillåts sprida sig ytterligare kan den till och med sänka värdet på småhusfastigheter.  

"Vi har kämpat mot växten i Birkalands alla kommuner. Ifjol deltog cirka 80 personer i talkoarbetet", säger Sampo Juhajoki.

Talkosällskapets positiva attityd klarar till och med dåligt väder.

"Föreningarnas vilja och aktivitet är avgörande", säger Ritva Pietarinen.

Jättelokan konkurrerar den inhemska floran

Ursprungligen planterades jättelokan i trädgårdarna, men nu har den spridit sig och konkurrerar med de inhemska arterna.

Effektiv bekämpning med täckplast

Sampo Juhajoki samlar ihop och tystar ner sällskapet.

"I dag bekämpar vi jättelokorna på de elva områden som finns utmärkta på kartan. Vi börjar bakom skolan", instruerar Sampo Juhajoki.

Jouni Hietamäki, som är ordförande för Linnainmaa egnahemsförening, berättar att bekämpningen av jättelokor är viktig i synnerhet med tanke på barnen eftersom den giftiga växtsaften kan ge upphov till hudskador som motsvarar andra gradens brännskador.

"När jag var barn gjorde vi blåsrör av hundloka (hundkäx). Den giftiga jättelokan kan förväxlas med hundlokan vilket kan få tråkiga konsekvenser", säger Jouni Hietamäki som har bott i stadsdelen Linnainmaa i drygt tio års tid.

Kvällen är varm men han uppmanar alla i sällskapet att bära långbyxor, långärmade blusar och höga stövlar eller kängor för att skydda huden mot jättelokans brännande växtsaft. Han delar ut skyddande gummihandskar till deltagarna och skyddsplagg till dem vars kläder inte ger tillräckligt skydd.

I Birkaland bekämpas jättelokorna främst mekaniskt och med hjälp av täckplast. Den kraftiga täckplasten, som läggs ut över beståndet och fixeras i marken, förhindrar lokornas tillväxt och kväver fröerna. Täckplasten läggs ut på våren eller försommaren när plantorna är späda. Innan plasten läggs ut slår man eventuella höga flokor. Plasten får ligga kvar två år.  

"Täckplasten är effektivare än kemisk bekämpning", säger Sampo Juhajoki.

Sampo Juhajoki

Skogsexpert Sampo Juhajoki från föreningen 4H instruerar talkosällskapet som samlar sig på Linnainmaan koulus skolgård.

Två års jobb

Sampo Juhajoki pekar på ett buskage vid vägen.

"Där har vi jättelokor. Växterna är ungefär två år gamla", säger han.

Jouni Hietamäki plockar upp en lie medan Erkki Röppönen och Ari-Pekka Rinne fattar tag i var sin spade. När Jouni Hietamäki har slagit jättelokorna gräver de två andra upp resterna med rötter och lägger växtmaterialet i soppåsar.  

"Lokorna förs till en avfallsstation för destruktion. Om man vill kan man bränna eller kompostera rötterna", säger Jouni Hietamäki. 

Jouni Hietamäki (t.v.), Esa Luostarinen och Erkki Röppönen

Jouni Hietamäki (t.v.), Esa Luostarinen och Erkki Röppönen letar efter jättelokor bland annan växtlighet. Det behövs skyddsglasögon och långärmat eftersom växtsaften är mycket giftig och bränner. 

Erkki Röppönen och hans fru Kaisu har bott i Linnainmaa sedan år 1966. Årets talkobekämpning av jätteloka är den första för paret, som har varit aktivt i egnahemsföreningen under många år. Förr ordnade föreningen bland annat fester och samkväm.

"Föreningen är inte lika aktiv längre, men den populära måndagsgymnastiken i skolan finns lyckligtvis kvar", säger Kaisu Röppönen.

När jättelokorna bakom skolan är avklarade flyttar sig sällskapet till följande område som är Esa Luostarinens gård.

"Ifjol var antalet jättelokor tio och i år växer här åtminstone en", säger Esa Luostarinen.

Den cirka 40 centimeter höga jättelokan växer mellan några prydnadsstenar. Innan växtens rötter kan grävas upp måste stenarna avlägsnas.  

Efter väl förrättat värv slår sig talkosällskapet ned för att avnjuta Sampo Juhajokis matsäck som bjuder på saft, smörgåsar och kolakarameller. Alla är nöjda med samvaron och dagens insats.

"Responsen var utmärkt och alla kommer förmodligen att delta i bekämpningstalkona även framöver. Det räcker i allmänhet två år att kväsa ett bestånd av jättelokor", avrundar Sampo Juhajoki.

Esa Luostarinen (t.v.), Sampo Juhajoki och Jouni Hietamäki

Esa Luostarinen (t.v.), Sampo Juhajoki och Jouni Hietamäki gräver runt i växtligheten för att hitta jättelokor som ska avlägsnas.

Erkki Röppönen

Erkki Röppönen är för första gången med om bekämpningsarbetet.

Tre vanliga främmande växtarter

Jätteloka

Jätteloka

Jättelokan, som tillhör lokasläktet, infördes ursprungligen som prydnadsväxt. Växten kan bli upp till tre meter hög. De vanligaste jättelokorna är jättebjörnloka (Heracleum mantegazzianum) och tromsöloka (Heracleum persicum). Jättelokan har ljusa blommor och paraplyformad blomställning (40–80 cm). Bladen är stora och breda. Jättelokan sprids genom fröspridning och rotspridning. 

Blomsterlupin

Blomsterlupin (Lupinus polyphyllus)

Blomsterlupinen infördes ursprungligen som prydnadsväxt. Många anser att ärtväxten, som växer längs vägar och på ängar, hör till den finländska naturen, men blomsterlupinen klassificeras som skadlig invasiv art. Den 50–100 cm höga växten med oförgrenad stjälk har blå, rödblå eller vita blommor. Blomställningen är lång och tät. Växten innehåller giftiga alkaloider.

Jättebalsamin

Jättebalsamin (Impatiens glandulifera)

Den ettåriga växten med grov och köttig stam härstammar från Himalaya. Växten har lansettlika blad med sågade kanter. De upp till fyra centimeter långa blommorna är i allmänhet rosa. Jättebalsaminen, som kan bli över tre meter hög, förekommer allmänt i närheten av bebyggelse. 

Lär dig identifiera främmande arter och rapportera dina iakttagelser via webbportalen Främmande arter (på finska).

Text
Foto Sakari Piippo och Thinkstock
Arvioi artikkeli (sv)

Betygsätt

1/5 5/5