Eira Tajanen, 69, Vanda:
"Det fanns ingenting som band mig till Finland. Jag är frånskild och mina föräldrar är borta. Jag har en vuxen dotter och en dotterdotter, men de bor utomlands.
Jag gick i pension förra våren när jag hade fyllt 68 år. Om jag inte hade läst tidningsartikeln om au pair-mormödrar hade jag förmodligen fortsatt jobba några år till. Artikeln väckte min nyfikenhet. Eftersom mitt arbete som försäljningschef hade hållit mig fullt sysselsatt kände jag en viss oro inför pensioneringen.
Jag fick höra att två familjer i Oxford i England sökte en gemensam au pair. Kvinnorna är från Finland medan deras män är britter. Parens gemensamma önskemål var att deras barn skulle höra och lära sig finska. Jag träffade mödrarna och deras barn när de besökte Finland. Vår personkemi stämde väl överens och vi beslöt att gå vidare. Jag tog flyget till London, där jag möttes av den ena familjen. Det kändes nästan som att komma hem.
Jag tror att mitt tidigare arbete som försäljningschef hjälpte mig att komma till rätta – jag var van vid att träffa människor, nya miljöer var vardagsmat och jag hade bott en stor del av mitt liv på hotell. Eftersom jag hade bott ensam flera år innebar den nya situationen ändå en viss omställning. För en yngre au pair är omställningen säkert lättare.
Min värdfamilj, alltså den familj som jag bodde hos, har en dotter Lilja som var tre år gammal när det begav sig. Jag skötte och passade henne några dagar i veckan och vid behov på kvällarna. Jag besökte regelbundet den andra familjen vars dotter Matilda var ett och ett halvt år gammal. Jag arbetade sammanlagt 30 timmer per vecka. Städning ingick inte i mina egentliga arbetsuppgifter, men eftersom jag tycker om att städa hjälpte jag ofta till även med den sysslan.
Jag gjorde klart för både mig själv och familjerna att jag, trots att jag ville ha ett gott och nära förhållande till barnen, inte ville ta deras mor- och farföräldrars plats. Min roll var att fungera som en trygg och engagerad vuxen i barnens vardag. Den varan kan nog ingen få för mycket av.
Barnen, deras föräldrar och jag kom väl överens från första stund. Känslan av samhörighet och tillit visade sig bland annat de morgnar jag besökte Matilda – när jag steg in genom dörren och sade god morgon rusade den glada flickan fram till mig och gav en bamsekram. Hon bubblade på, men det var bara jag som förstod vad hon ville säga.
När Lilja kom hem från dagis sprang hon genast uppför trapporna och kastade sig i min famn. "Kan du läsa något för mig, Eira?", brukade hon säga.
När man närmar sig sjuttio år behöver man en motvikt till arbetet. Man har helt enkelt inte lika mycket ork som förr. Jag var knappt femtio år gammal när jag blev mormor. Dessutom är ansvaret särskilt stort när man sköter andras barn – jag vågade inte lämna Lilja eller Matilda utan uppsikt en enda stund.
Jag älskar att läsa och motionera. Under au pair-tiden i England deltog jag aktivt i en motionsklubb – vi simmade, gymnastiserade, badade bastu och tog långa promenader i naturen. Jag träffade många finländare, men ingen i min egen ålder.
Oxford har mycket att erbjuda. Det var en sann upplevelse att vandra omkring mellan de gamla byggnaderna och känna historiens vingslag. Jag kände till en stor del av husen från TV och på mina strövtåg i staden kunde jag besöka ställen där bland annat kommissarierna Morse och Lewis hade varit.
Jag beundrar den brittiska hövligheten och vänligheten: Om en ungdom av misstag stöter till en på gatan ber han eller hon om ursäkt, i bussarna hälsar man på varandra, i affärerna pratar expediterna vänligt med kunderna... Vi har nog mycket att lära oss av britterna!
Jag var lite för optimistisk ifråga om temperaturförhållandena i England. Jag föreställde mig att vintern är mild och att våren kommer tidigt. Pyttsan! Det var så svalt inomhus att jag frös trots att jag var klädd i tröja och yllesockor. Engelsmännen är vana vid att sova i fuktiga lakan, men det var inte jag.
Jag lärde mig mycket om mig själv under vistelsen i England: Jag anpassade mig snabbt till värdfamiljens vegetariska diet trots att magen sade ifrån ibland, jag insåg att man inte behöver laga sig fin och representativ för att bli accepterad och jag njöt av tillvaron också när jag utförde mina sysslor med ett litet barn i famnen och kläderna nedsölade av mat och spyor.
När det var dags att ta farväl och åka hem var det svårt att skiljas från barnen och deras föräldrar. Jag mår bra och vill gärna uppleva äventyret på nytt. Nu söker jag en värdfamilj i södra Frankrike – jag längtar redan efter att åka till något vackert och varmt ställe."