Paraalpinåkaren Santeri Kiiveri, 17: "Man är rädd ibland"

Smärtan i knäet var olidlig när primärskötarna lyfte in paraalpinåkaren Santeri Kiiveri i ambulansen.

Santeri hade kommit lite längre än halvvägs på storslalombanan i Suomu när han lade lite för mycket vikt på den inre skidan, vilket fick den att köra fast i snön.

Han kastades ner för pisten i en hastighet av 70 kilometer i timmen och rullade okontrollerat otaliga meter ner. Hjälmen och ryggpansaret skyddade de mest vitala organen, men det högra knäet vreds illa. Lyckligtvis fick han endast ett smärtsamt blåmärke i benvävnaden i knäet.

Han kastades ner för pisten i en hastighet av 70 kilometer i timmen.

"Det var en rätt kraftig smäll, men i den här sporten krävs det inte mycket för att man ska vurpa. Många alpina skid-åkare har råkat ut för skador under karriären", säger Santeri där han sitter framför den öppna spisen på ett hotell i Kuusamo.

På sin telefon visar han en video över olyckan som inträffade förra året och berättar att han klarade sig med endast två veckors sjukledighet.

"Jag längtade tillbaka hela tiden. Det var tråkigt att inte kunna åka skidor. Jag gillar fart och träning."

Kraft att bära en mobiltelefon

Santeri hör till finska paralandslaget och alltsedan hans föräldrar tog med honom som 5-åring till slalombacken har det varit full fart som gäller.

Förra säsongen tog Santeri totalsegern i Europacupen och nu förbereder han sig för vinter-Paralympics som hålls i

Pyeongchang i Sydkorea i mars. Före det står åtminstone träningsläger i öster-rikiska Alperna på programmet. Dessutom går han i gymnasiet och alpinskolan. Santeris discipliner är slalom, storslalom, super-G, super combi och störtlopp. I den sistnämnda åker man i farter på upp till 120 kilometer i timmen.

Santeri tävlar med en stav och har den högra armen skyddad under en väst.

Santeri tävlar med en stav och har den högra armen skyddad under en väst, eftersom han har Erbs pares, en förlossningsskada på axelns nervfläta.

"Santeri var en stor baby. Vid förlossningen fastnade han med axeln, vilket ledde till att hans arm skadades svårt. Det var summan av flera olyckliga tillfälligheter", säger Santeris mamma Marita Stam.

Årligen konstateras Erbs pares hos färre än 200 nyfödda, och cirka 40 av dem får bestående men.

I höger arm har Santeri kraft att bära ett glas saft eller en mobiltelefon, men han kan till exempel inte använda en skidstav.

"Skadan begränsar rörligheten och kraften i armen, men den påverkar inte mitt liv. Jag har vant mig vid den".

"Det är bara när jag ska bära någonting tungt som jag ibland tvingas be om hjälp."

Som barn genomgick Santeri tre operationer, bland annat stelopererades handleden. De senaste åren har han skonats från operationer.

Hittar lugnet i fjällen

I alpinskolan i Ruka studerar Santeri med alpina skidåkare som inte har några funktionshinder. I tonåren deltog han i samma tävlingar som dem, men för ett par år sedan blev han paraalpinåkare.

När Santeri var yngre ville han vara likadan som alla andra. I slalombacken höll han en stav i högra handen bara för sakens skull och många av hans skidkompisar var inte ens medvetna om hans skada.

"I vanliga juniortävlingar lyckades jag ta mig in bland de 15 bästa, men sedan blev avståndet till dem som använder båda armarna hela tiden längre."

I paratävlingar har framgångarna fortsatt och Santeri har fått vänja sig vid juniorer som ber om hans autograf på sina hjälmar. Han har också fått se mer av världen än de flesta i hans ålder. Under ett år deltar han i 30 tävlingar och otaliga glaciärläger: de senaste månaderna har Santeri åkt skidor i bland annat Österrike, Schweiz, Kroatien och Slovenien.

Ibland kvider jag av smärta när jag duschar efter träningen för att mina tår är alldeles stelfrusna.

Även om Santeri redan har vant sig vid de majestätiska snöklädda bergstopparna slutar han inte att fascineras av alplandskapet med sina vackra soluppgångar och -nedgångar.

"Jag hittar lugnet i fjällen."

I alpin skidåkning får man även vänja sig vid varierande väderförhållanden, både 30 minusgrader och piskande vindar.

"Ibland kvider jag av smärta när jag duschar efter träningen för att mina tår är alldeles stelfrusna."

Mästare på logistik

Lugn och eftertänksam som barn. Sådan var Santeri och därför trodde föräldrarna att han inte nödvändigtvis skulle bli lika intresserad av utförsåkning som sin storebror Oskari. De hade fel.

Båda pojkarna föll pladask för utförsåkning vid Myllymäki skidcentrum i Joutseno som familjen som bor i Villmanstrand besökte.

"Från allra första början beslutade vi att vi inte kan vara överbeskyddande med Santeri bara för att han har en skada. Även fysioterapeuten rekommenderade idrott", säger Marita.

Från allra första början beslutade vi att vi inte kan vara överbeskyddande med Santeri.

Till en början var utförsåkningen en fritidssysselsättning som hela familjen deltog i, men som 11-åring började Santeri träna på allvar. Det innebar att familjens veckoslut under vinterhalvåret gick åt till tävlingar och läger runt om i Finland. Båda föräldrarna deltog och skjutsade bröderna till träning och tävling och pappa Olli Kiiveri tog dessutom hand om skidorna.

"Vissa veckoslut skulle bröderna till olika orter. Då gällde det att ha en fungerande logistik", säger Marita.

Föräldrarna medger att sönernas satsningar på alpin skidåkning har krävt ett stort intresse för grenen och uppoffringar av hela familjen.

Det har gått pengar till utrustning, skidpass, hotellnätter, bilresor och flyg.

"Alpin skidåkning är ingen billig sport. Lyckligtvis har framgångarna de senaste åren även gett mig sponsorer, som är till mycket stor hjälp", säger Santeri.

En bra form av rädsla

De många resorna tillsammans har gjort familjen mycket sammansvetsad, och familjen har fått många vänner i de alpina skidkretsarna.

"Det här är en bra motvikt till vardagen, ute i backen glömmer man allt som har med jobbet att göra", säger Olli.

Santeri håller med, i backen hinner man inte fundera på världsliga problem. Grenen kräver fullständig koncentration.

Särskilt i störtlopp gäller det att hålla tungan rätt i mun.

"Särskilt i störtlopp gäller det att hålla tungan rätt i mun. Där är man rädd ibland, men det är en bra form av rädsla som får adrenalinet att pumpa. Och varje gång är rädslan som bortblåst vid starten. Om jag åker ut i en tävling eller förlorar tar jag på mig hörlurar, lyssnar på musik och funderar på vad jag ska göra bättre nästa gång."

Föräldrarna låter sig inte påverkas av att det är en farlig sport.

"Det finns risker med allt, men man kan inte tänka på det hela tiden. I så fall får man sitta hemma och göra ingenting", säger Olli.

Kycklingpasta och gröt

När Santeri var 15 år flyttade han från familjens egnahemshus i Villmanstrand till Kuusamo dit storebrodern Oskari redan hade flyttat.

"Många har frågat hur vi vågade låta pojkarna flytta hemifrån i så unga år, men vid alpinskolan är de i goda händer", säger Marita.

Ungdomarna som går i skolan bor i ett hus i närheten av Kuusamo centrum. Santeri delar en studentbostad med en annan ung kille och han lagar mat och tvättar kläder själv.

"Även om mamma inte längre lagar mat åt mig var det en förvånansvärt enkel omställning att flytta hemifrån. Jag kunde laga mat sedan tidigare", säger Santeri.

Vanligen lagar Santeri något enkelt och snabbt.

"Kycklingpasta."

Santeri försöker att äta hälsosamt och mångsidigt: fullkornsprodukter, bär och frukt.

Det viktigaste är att få tillräckligt med energi.

"Det viktigaste är att få tillräckligt med energi. Man förbrukar mycket energi när man åker skidor."

En näringsterapeut som föreläste vid alpinskolan poängterade särskilt vikten av en stadig frukost och hälsosamma mellanmål. Till frukost äter Santeri gröt med blåbär och hallon och till mellanmål efter träningen vanligen rågbröd och kvarg. Energidrycker dricker han aldrig.

Vid alpinskolan tränar ungdomarna två gånger om dagen fem dagar i veckan.

"På morgonen tillbringar vi två timmar i slalombacken, på dagen har vi vanliga lektioner och på kvällen har vi ett andra träningspass på en eller en och en halv timme bestående av gym-, löp-, core- eller rörlighetsträning."

Santeri tillbringar sina lediga dagar med att läsa till prov, slutföra skolarbeten eller spela frisbeegolf.

"Vi tävlar med kompisarna i det mesta, bland annat i Playstation-spel. Jag är aktiv och ligger aldrig och latar mig på sängen."

I gymnasiet har Santeris medeltal legat runt åtta.

"Det är helt okej. Jag har mycket frånvaro. Under en period var jag inte i skolan alls på grund av tävlingar."

Bygger upp självförtroende ute i världen

Vanligen åker Santeri på tävlingar med sin tränare som är från Slovenien. Föräldrarna följer med bara på de viktigaste tävlingarna.

"Santeri klarar sig hur bra som helst utan oss. Han har fått både självförtroende och språkkunskaper när han rört sig på flygplatser och ute i världen", säger pappa Olli.

Det finns egentligen ingen tid för att besöka sevärdheter på tävlingsresorna.

Jag sparar till ett par joggingskor.

"Man måste koncentrera sig på tävlingen. Annars tappar man fokus."

Santeri testade Paralympics-pisterna i Sydkorea i fjol. Då hann han tillbringa ett par dagar i Seoul och beundra folkvimlet, skyskraporna och skobutikerna i miljon-staden.

"Jag sparar till ett par joggingskor. Jag följer nog rätt bra med trenderna."

Vid skidcentrumet i Ruka får de trendiga joggingskorna nu vänta. Träden viker sig av all snö och dimman ligger tät över fjälltoppen. Santeri drar på sig slalomhandskarna och ger sig ut i backen.