Ömsint beröring helar

Pirjo-Liisa Papunen, pensionerad utbildare

Jag har arbetat tre år som volontär på Kvinnolinjen. Under de fyra timmar långa jour­passen, som sköts av en person åt gången, får vi i medeltal fem samtal. När jag har hand om jouren glömmer jag mitt eget liv och hänger mig helt åt dem som ringer. Min uppgift är att lyssna på de nödställda. Jag hjälper och assisterar vid behov, men jag prackar aldrig råd och anvisningar på dem som ringer.

De flesta som ringer till Kvinno­linjen har aldrig berättat om sin situa­tion för någon utomstående trots att våldet i många fall har varit närvarande i flera års tid. När de utsatta kvinnorna och flickorna äntligen vågar öppna sig börjar de i allmänhet överväga olika lösningar. Jag brukar fråga dem om de har någon anhörig eller vän som de kan anförtro sig åt. Oftast finns det en sådan person i de nödställdas omgivning.

Trots insikten om att våld är förkastligt och om att ansvaret alltid bärs av förgriparen kan kärlek, rädsla, uppgivenhet, skuldkänslor och skam utgöra hinder för de utsatta att öppna sig och tala ut om sina problem. Det finns nog inget värre än att utsättas för våld av en människa som man älskar och som står en nära.

Ömsint och varm beröring hjälper ofta våldsoffer mer än ord. Jag har talat med många kvinnor som efter år av våld och misshandel har fått tröst och stöd av en förstående famn. En kram och en vänlig beröring kan bidra till att återskapa det ljus och den värme som raserats under flera år av förtryck. En enkel ömhetsbetygelse får ofta tårarna att välla fram.

Jag tycker om att hjälpa och därför är jourarbetet på Kvinnolinjen definitivt min grej. Samtalen är naturligtvis strikt konfidentiella och den information som utbyts lämnar aldrig jourrummet. Jag kom i kontakt med Kvinnolinjen via några goda vänner som utsattes för mentalt våld av sina män. Under utbildnings­perioden fick jag lära mig att våld i parrelationer alltid omfattar psykiska element så som hot om våld eller självmord, isolering, kontroll och förtryck."

"Kärlek, rädsla och skuldkänslor kan utgöra hinder för de utsatta att tala ut om sina problem."

Johanna Amnelin, 39, fotograf

Jag levde fem år i ett våldspräglat förhållande. När min man försökte döda mig insåg jag att det var dags att skiljas. Efter skilsmässan började jag bygga upp ett nytt liv. Under processen, som räckte flera år, fick jag stort stöd av Kvinnolinjen. Genom att berätta om mina erfarenheter förstod jag hur mycket jag hade lidit.

Många undrar varför utsatta kvinnor inte packar sina ägodelar och flyttar bort från sin plågoande. I mitt fall smög sig våldet på så långsamt att jag mer eller mindre anpassade mig till missförhållandet. Det krävs ofta en dramatisk och omvälvande händelse för att man skall förstå och inse situationens allvar – mitt liv förändrades när min man försökte strypa mig inför vår dotter.

Det räckte nio år innan jag började må bättre och vågade inleda ett nytt parförhållande. Till en början var det svårt att ta emot och svara på ömhet och kärlek, men nu förstår jag att en varm kram från en vänlig människa är guld värd. Ömheten och beröringarna visar att min nuvarande man är pålitlig, varm och kärleksfull och att han inte tänker lämna mig i sticket. Tryggheten får mig att se framtiden an med tillförsikt och lita på att vi har ett vackert, glädjefyllt och angenämt gemensamt liv framför oss.

Jag är beredd att glömma mina tråkiga erfarenheter, men jag vill gärna hjälpa och stöda andra genom att berätta min historia och förmedla insikten om att den skyldiga är våldsverkaren, inte offret.

Fastän alla våldsoffers historia är unik, är känslorna och erfarenheterna likartade. De drabbade upplever bland annat skam och skuldkänslor, vilket våldsverkaren inte gör. Jag är mer än nöjd om min historia kan hjälpa någon utsatt kvinna eller flicka att lämna ett våldspräglat förhållande."

"En trygg kram kan bidra till att återskapa ljus och värme."

Pauliina Leinonen, 23, resebyråtjänsteman

"Jag hoppas att alla kvinnor och flickor förstår att en mans våldsbenägenhet inte syns vid den första träffen eller ens långt därefter. Våldet smyger sig i allmänhet in i en parrelation utan att man egentligen märker det. Det fysiska våldet föregås ofta av utskällningar och nedsättande kommentarer. I mitt fall var allting väl till en början – jag var lycklig och min man överöste mig med lovord och kärleksbetygelser. Jag upplevde honom som den underbaraste människan på jorden. Småningom började han krossa mitt självförtroende, vilket bland annat ledde till att jag förlorade kontakten med mina anhöriga. När det fysiska våldet kom in i bilden upplevde jag att jag hade gift med ett monster.

Den psykiska misshandeln tog sig uttryck i bland annat kränkningar, förödmjukelser, förtryck och begränsning av min frihet att använda egna pengar och bestämma över min egen tid. Det fysiska våldet omfattade slag, sparkar, luggning och strypgrepp. Ibland tvingade han mig till sex utan att ägna mina känslor en tanke. Vägen tillbaka var lång. Efter att förhållandet tog slut förnekade jag det inträffade och tänkte bara på framtiden. Jag försökte dränka den undertryckta sorgen i rusmedel, men när jag blev berusad vällde känslorna fram. Jag upplevde både rädsla och ångest. Slutligen övertalade mina anhöriga mig att gå i terapi.

I syfte att ytterligare lätta på bördan och hjälpa andra som upplever våld eller hot om våld skrev jag om mina erfarenheter på Kvinnolinjens webbsidor. Jag ville också få människor att förstå att det på grund av olika omständigheter så som hot, utpressning och omgivningens inställning kan vara svårt att lämna ett våldspräglat förhållande. Det bästa är naturligtvis om man förmår motparten att bryta våldsspiralen och inse att livet kan te sig annorlunda om man ger utrymme för ömsesidig kärlek och omtanke.

Under årens lopp har jag träffat människor som har blivit skrämda av mitt förflutna och vänt mig ryggen. De som har stannat vid min sida är människor som bryr sig om mig och i vars närhet jag upplever trygghet och säkerhet. Nu när rädslan och ångesten är övervunna trivs jag åter med livet och mig själv."

"Min kropp minns smärtan och blåmärkena och därför ger vänlig beröring stort välbefinnande ."

Vi stickade för utsatta kvinnor

I Yhteishyväs, Samarbetes och Novitas handarbetstävling ombads deltagarna sticka mjuka och varma scarfar som skyddar mot kyla och törnar.

Läsarna röstade fram det vinnande bidraget – Ulla Riihimäkis spetssjal – bland 274 arbeten. Mönstret finns här.

Alla sjalar och scarfar såldes på mässan Finskt hantverk i november. Avkastningen donerades oförkortad till Kvinnolinjen, som stöder flickor  och kvinnor som upplever eller har upplevt hot, våld eller rädsla. Kvinnolinjens stödtelefon (080 002 400)  kan ringas avgiftsfritt. För ytterligare information om Kvinnolinjen och anvisning för eventuella donationer gå in på webbsidan naistenlinja.fi/sv.

Vi tackar alla deltagare i hand­arbetstävlingen!