Kaisa Penttilä håller en miniatyrmodell av Helsingfors domkyrka i sin hand. Modellen, som är tillverkad med en 3D-skrivare, är ritad av en arkitekt och exakt likadan som den riktiga kyrkan. Eftersom Kaisa är blind kan hon inte se kyrkan, men genom att känna på modellen bildar hon sig en uppfattning om hur den ser ut. Kaisa undervisar blinda i informationsteknik och på sin fritid deltar hon i ett projekt som går ut på att tillverka tredimensionella modeller som underlättar museibesök för synskadade.
Idén till projektet föddes när Kaisa under semesterresor tillsammans med sin seende familj besökte olika museer. Som synskadad hade hon naturligtvis svårt att få ut något av besöken.
"Jag ville inte att min avsmak för museer skulle överföras till mina barn och därför bet jag ihop tänderna och besökte dem. Men jag tror nog att barnen pejlade min olust", säger hon.
Kaisa insåg småningom att museernas souvenirbutiker kunde erbjuda värdefulla hjälpmedel: Miniatyrmodellerna, nyckelringarna och magneterna hjälpte henne att bilda sig en uppfattning om museerna och utställningsföremålen. Kaisa och hennes kompis började fundera på möjligheten att snida miniatyrmodeller i trä till hjälp för synskadade. För tre år sedan fick hon ett oväntat hjälpmedel, nämligen konceptet 3D-skrivare.
Kaisa och hennes kompis skred genast till verket: De ansökte om och fick medel från undervisnings- och kulturministeriet och i fjol öppnade Idrottsmuseet Finlands första utställning med 3D-modeller.
Sjukdomen överraskade
"Sådan blir jag aldrig", tänkte Kaisa när hon första gången såg en blind person.
Som 19-åring fick hon diagnosen ärftlig näthinnedegeneration. Den allvarliga sjukdomen leder till kraftigt försämrad syn. Diagnosen kändes som ett slag i ansiktet eftersom ingen i Kaisas släkt hade drabbats av den ärftliga sjukdomen. Det visade sig senare att båda hennes föräldrar var bärare av sjukdomsanlaget. Tanken på att bli synskadad kändes främmande för gymnasieflickan, som till en början förnekade problemet.
"Jag gjorde allt för att dölja min sjukdom: Jag kontrollerade extra noga att jag betalade med rätta sedlar och mynt och när jag tappade till exempel en penna i golvet funderade jag på hur jag kan plocka upp den utan att väcka uppmärksamhet", säger Kaisa.
Diagnosen fick många pusselbitar att falla på plats. Som barn undrade Kaisa bland annat hur hennes vänner kunde se flygplan som hon inte kunde upptäcka. Diagnosen gav också en förklaring på varför det hade varit svårt att hålla reda på raderna i en bok, varför hon hade upplevt färger annorlunda än andra och varför den vita volleybollen plötsligt kunde "försvinna" i gymnastiksalens vita tak.
I grundskolan utsattes Kaisa för mobbning – hon fick utstå spott och spe och hon blev slagen och utfrusen. Senare har hon förstått att de andra barnen upplevde henne som annorlunda och avvikande.
"Barn är väldigt uppmärksamma. De kan ha märkt att mina ögon och min syn inte var normala trots att jag själv inte visste att något var på tok", säger hon.
Tanken på att bli synskadad kändes främmande för gymnasieflickan, som till en början förnekade problemet.