Längs husväggen står ett tiotal olika långa ishockeyklubbor i prydlig rad och framför dem ståtar ett ishockeymål. Ingen kan ta miste på raumofamiljen Raitanens stora intresse.
"För ett par år sedan var antalet klubbor nästan en miljon", säger mamma Jaana Raitanen med en suck och ett brett leende.
Ishockeyn har varit en central del av familjen Raitanens liv i hela femton år. Pappa Vesa Raitanen fungerar som tränare för Lukkos D2-lag i vilket yngste sonen, tolvårige Lauri spelar. Hans två äldre bröder, 19-årige Reima och 21-årige Iiro, spelade också i Lukko fram till A-juniornivån. Vesa Raitanens egentliga intresse för spelet vaknade när äldste sonen började spela så kallad kvartershockey.
"Det rådde brist på tränare och jag tänkte att jag kan dra mitt strå till stacken", säger Vesa.
Vesas uppgift är att träna ungdomarna och att sköta transportdetaljen och Jaanas uppgift är att laga mat, tvätta träningsplagg och heja på spelarna. Ishockeyn är inget billigt nöje – när Iiro och Reima spelade i B- och C-juniorerna kostade hobbyn över 550 euro i månaden.
"Det har varit värt varenda cent. Hockeyn har givit oss väldigt mycket, bland annat många goda vänner och en otrolig familjesammanhållning", säger Vesa.
Abiturientåret satte punkt för ishockeyn
Familjens äldsta pojkar slutade spela på tävlingsnivå när träningarna och matcherna tog för mycket tid och energi i anspråk.
"I början av abiåret spelade jag i A-juniorerna. Laget tränade fem till sju gånger i veckan och varje träningspass räckte cirka tre timmar. Det fick mig att fundera på vad som är viktigast i livet och konsekvensen blev att jag helt slutade spela ishockey", säger Reima.
Med undantag för några uppvisningsmatcher för Lukko lämnade Reima hockeyrinken, men hans äldre bror Iiro övergick till klubben Vermuntilan Tempo och fortsatte att spela på en lägre nivå än tidigare. I dag spelar Iiro i klubben Laitilan Jyske.
Iiro, Reima och Lauri berättar att det bästa med ishockeyn är samvaron, stämningen och matchresorna. Pappa Vesa har sett till att pojkarnas spelande hålls inom rimliga gränser.
"Under årens lopp har jag sett och upplevt olika föräldrar, bland annat sådana som har anmält sina söner till ishockeyskolor i syfte att göra dem till NHL-stjärnor. Det är tyvärr få förunnat att nå den absoluta toppen: Ingen av Reimas lagkamrater spelar i FM-ligan och bara en av Iiros kamrater har nått så långt trots att pojkarna hade omkring 50 lagkamrater när de var F-juniorer", säger Vesa Raitanen.
Tävling och prestation
Förr var den prestationsinriktade idrotten något för en mindre skara entusiaster, men i dag skjutsar var och varannan förälder sina barn till träningar flera gånger i veckan. Ordet motion har ersatts av orden träning, prestation och mål.
Mikko Simula, som forskar i idrottsvetenskap vid Jyväskylä universitet, berättar att den tuffare inställningen till motion och idrott främst gäller tävlingsgrenarna. Grenförbunden eftersträvar framgångar i stortävlingar och därför letar de efter nya förmågor med ljus och lykta.
"Prestationstänkandet går hand i hand med engagemang, såväl ekonomiskt som tidsmässigt. Föreningsavgifterna är ofta så höga att många föräldrar helt enkelt inte har råd att låta sina barn delta i verksamheten", säger Mikko Simula.
Outi Aarresola, som arbetar på en avhandling om barns tävlingsidrott, berättar att drömmen om en karriär som elitidrottare eller idrottsproffs gör att många tar verksamheten och träningarna på mycket stort allvar.
"I Finland gäller det främst ishockeyspelare, men alla unga idrottsutövare fascineras av drömmen att en dag stå på prispallen i en stortävling. Inom vissa grenar infinner sig allvaret tidigare än inom andra: Grenar som kräver stor teknisk skicklighet, till exempel konståkning, blir i allmänhet målinriktade tidigare än mer allmänna grenar så som friidrott och brottning."