Magnus Londen: Testa din filmklassiker

23.4.2014
0 betyg
Magnus Londen: Testa din filmklassiker

Barn föds inte till bildning. De måste undervisas. Som en konsekvens av detta brukar jag – den allmänbildade fadern – ibland arrangera filmkvällar i vårt vardagsrum. På repertoaren står de odödliga storfilmerna från 1980- och 90-talen, serverade med popcorn.

Filmkvällarna inleds varje gång med samma presentationsfras yttrad av fadern:

"Den här filmen är jättekänd och…"

Vilket lett till att de obildade sönerna roat/irriterat undrar hur alla filmer kan vara så himla kända.

Men vi talar trots allt om storfilmer inom amerikansk populärkultur, så där som Ground hog day. Terminator (men där somnade femton-åringen i mitten), Star trek… ni fattar galoppen.

Nu senast var det Ghostbusters (1984). Jag minns filmen som en harmlös men vitsig höjdare, ren och skär underhållning med humor och spänning. Ray Parkers titelspår är dessutom omöjlig att få ur skallen. Who ya gonna call?

Men urk.

För nu när vi kollade på filmen blottade den sin svaga intrig, den fjantiga humorn och olidligt utdragna scener. Okej, den har sina stunder, men hur i all världen har den blivit så känd? Nästan 300 miljoner inspelade dollar. Oscarnominerad. Jag kände att tron på mig själv började rämna. För att inte tala om min auktoritet. Värst av allt för filmen var ändå att jag – sent omsider – nyligen börjat tillämpa det omtalade Bechdel-testet också på dessa klassiker. Med andra ord att man ska fråga sig själv om filmen uppfyller dessa krav:

1) Det ska finnas minst två kvinnor i filmen

2) De ska prata med varandra

3) Samtalet ska inte handla om en man

Det finns dessutom ett inofficiellt tillägg: kvinnorna ska ha namn också.

När jag för något år sedan för första gången hörde om testet smålog jag lite för mig själv. Det är ju klart att de flesta filmer klarar det där. Hur skulle de inte? Livet, verkligheten, är ju faktiskt sådan att både män och kvinnor talar sinsemellan utan att alltid bara älta det motsatta könet. Klart att det syns på film också.

Jag vet, det var naivt.

Se på Ghostbusters. Spökjägaren nummer ett (Bill Murray) är en flegmatisk men cool fåntratt som flirtar med alla brudar som kommer emot.

I filmen kommer exakt två emot. Den ena, en korkad donna, försvinner efter inledningsscenen. Den andra spelas av Sigourney Weaver (hennes insats i Alien-filmerna klår förstås detta med 100-0) och hon gör inte mycket mer än blottar sina 80-tals legs och… faller för fåntratten då han och hans team räddar henne från djävulen.

Männen skrattar. Männen kämpar. Männen beslutar. Fjantarna, fegisarna, hjältarna, alla är de män. Och inte en enda gång samtalar två kvinnor med varandra.

Gulp. Och hur var det med de andra "klassikerna" jag förevisat, filmerna som skapat min populärkulturella världsbild?

I praktiken samma sak.

Jessus. Jag hade aldrig ens tänkt på saken. Vad ska man skylla på? Att man är barn av sin tid? Att man inte kan tänka själv?

Mina bildande filmkvällar kommer naturligtvis att fortsätta. Det är min plikt. Men jag vet vilken frihetsklassiker från 1991, som jag älskade redan då, som kommer att visas på nästa show.

Thelma & Louise.

Den här gången blir det lätt att motivera varför filmen är känd.

Text:
Foto: Kreetta Järvenpää
Arvioi artikkeli (sv)

Betygsätt

1/5 5/5