Magnus Londen: Stugan skapar banden

18.6.2015
0 betyg
Magnus Londen: Stugan skapar banden

Stugan. Tänk vad den kan göra åt en. Och nu syftar jag inte på all harmoni eller slit den kan ge. Utan på lojaliteten den skapar.

Jag brukar själv tillbringa halva sommaren i Pargas skärgård och andra halva i norra Savolax skärgård. "Splittrad sommar!" ropar en del, men i själva verket är det en grym lyx. En grym lyx att få dubbel insikt och dubbel lojalitet bortom min egen bubbla, ursäkta, värld i Helsingfors.

Många inbitna stadsbor håller nämligen gärna brandtal om sina sommarmiljöer. Och talet, det kommer oberoende om släkttraditionen är lååång eller om man alldeles nyss med lånade pengar köpt sig en tomt.

Är det patetiskt? Aningen högstämt? Knutpatriotiskt?

Absolut. Men det är alltid genuint.

Jag har till exempel en kompis som varenda gång ordet "Kimito" nämns inflikar ett blixtsnabbt "världens vackraste skärgård". Själv är han uppvuxen i södra Helsingfors, men jag har aldrig hört honom med spänt bröst hylla Eira.

En annan kompis, uppvuxen i ett havsnära östra Helsingfors, missar aldrig en chans att hålla en föreläsning om det helt unika i Kvarkens skärgård (där han nyligen byggt en bastu). Han ser närmast indignerad ut över att det fortfarande finns folk som inte fattat storheten med världsarvet där uppe.

Än hans lojalitet gentemot barndomens Helsingfors?

Glöm det, nu bor han i Esbo, nöjd och belåten (men det snackas inte mycket om det heller).

Som ni förstår är det beklagligt att dessa välutbildade män sprider dylik desinformation. Den vackraste skärgården finns så klart i Pargas, Nagu och Korpo. Eller egentligen finns det förstås två skärgårdar som delar på första platsen: Norra Saimen och Pargas.

Och jag vet att ni vet att jag har rätt.

Så vad beror det då på att jag i ur och skur håller på Kups och Piffen i fotboll? Att jag envisas med att köpa det lokala stenhårda rågbrödet (kan endast skivas med yxa) i min sommarby Vehmersalmi? Att jag under sommaren inte kan leva utan Åbo Underrättelser och Savon Sanomat?

Kanske det handlar om en motreaktion på det både goda och mindre goda anonyma stadslivet? På vårt inneboende behov av gemenskap? Och på den löjliga illusionen om livet bortom storstaden som något mera "genuint".

Möjligen.

Men när jag den här sommaren stötte på en nyhet på finska Yle under rubriken "Pikkukaupunki otti Syyrian pakolaiset avosylin vastaan" hajade jag till mera än vanligt. Artikeln berättade hur skärgårdsstaden Pargas med öppna armar tagit emot den syriska familjen Al Sahili från ett libanesiskt flyktingläger.

"Man blir alldeles mållös. Vi känner oss inte som främlingar här. Folk har hjälpt oss och stöttat oss, och det känns som om vi är en del av stadens gemenskap".

Så säger pappan i familjen.

Och så tänker jag på de lena klipporna. På den trolska skogen jag brukar jogga genom. På bastuverandan med utsikt över havet. På det mysiga rummet där jag skriver detta, sommarregnet knäpper på taket, vinden viner i knutarna.

Allt det är fint.

Men ännu finare och oändligt mycket viktigare är att min sommarstad – världens bästa – med öppet hjärta har gett familjen Al Sahili en ny chans.

Text:
Foto: Minna Kurjenluoma
Arvioi artikkeli (sv)

Betygsätt

1/5 5/5