Magnus Londen: Skärmen går i viloläge

25.5.2015
0 betyg
Magnus Londen: Skärmen går i viloläge

Vi satt framåtlutade för att höra varandra i festsorlet. Det var intensivt prat, med tyckande och resonerande, flabb och rysningar, allt det som gör mänskligt umgänge till det bästa som finns.

En stund in i diskussionen fick jag ändå en släng av déjà vu. Hade jag inte upplevt ungefär samma diskussion förr?

Absolut. Många gånger.

Så vad talade vi om? Om Politik? Kärlek? Livet?

Nej, förstås inte.

Vi pratade TV-serier som House of cards, Bron, Breaking Bad, ja, ni vet nog. Vi är många som gått och blivit beroende. Själv är jag periodare, klarar mig ett halvt år, eller mer, helt utan, men jag kan plötsligt få pippi och på en vecka konsumera alldeles för mycket. Några få i mitt umgänge är absolutister och håller stånd mot serierna, andra är periodare som jag, men ganska många har gått ner i träsket/paradiset på heltid.

För ett heltidsjobb är precis vad det är. Och det ska vi tacka Netflix och andra streamingtjänster för.

Mot en låg månadsavgift finns oändligt mycket bildunderhållning tillgängligt hemma på givet kommando. Ingen nyhet förstås. Men det som är fascinerande är hur extremt välgjorda serierna är. De är smarta, det är snygga och de är beroendeframkallande. Det är här de kreativa proffsen får frodas, med allt från manus till skådisar till klippet. Och det är här pengarna rör sig. Serierna är, som många påpekat, vad leffa var förut.

Eller vänta ett ögonblick: är det faktiskt så enkelt? Att TV-serierna kort och gott flyttat över vår tidsanvändning från stora bioskärmen till datorskärmen?

Förut gick filmfantasten på bio kanske en–två gånger i veckan, andra någon gång i månaden. Det betydde några timmar underhållning per vecka eller månad. Resten fylldes av klassisk tablå-tv, av tidningar, av socialt umgänge och av ...?

Ja, vad fattas från listan? Kommer någons ens längre ihåg?

Jag insåg vad jag måste göra. Där på festen bestämde jag mig för ett experiment och kastade in rena dynamiten i vårt snacksaliga gäng:

– Men hörni, har ni läst någon bra bok på senaste tiden?

Först tystnad. Sedan ohörbart mummel. Sedan förklaringarna som lika väl kunde ha kommit från min mun:

"Fan, skulle vilja läsa, men det finns inte tid" eller "När barnen äntligen lagt sig är jag för trött för att läsa" eller "Tyvärr, det är så mycket lättare att se på serier".

Kort sagt så förstörde jag stämningen. Det låter lite patetiskt, men vi drabbades av simultan och kollektiv intellektuell morkis.

Efter detta har jag använt samma nesliga trick ett par gånger till – alltid med motsvarande resultat.

Men det har i sin tur tvingat mig själv att reflektera över boken versus serien. En lysande serie håller en i sitt grepp, den är briljant, man kan inte släppa den, men efteråt infinner sig nästan alltid en tomhet. Ingenting så där på djupet blir liksom kvar.

Helt jämförbart med bokfenomen som Da Vinci-koden – som jag inte minns något av förutom att jag inte kunde sluta läsa.

Sen jämför jag med böcker jag verkligen tyckt om: Böcker jag aldrig glömmer, böcker som skapat en helt ny värld i mitt medvetande, böcker som ger upphov till självskapade bilder.

Hjälp! Vad göra nu? Ingenting. Sommaren är ju här.

Och sommaren är bokens tidevarv.

Text:
Foto: Minna Kurjenluoma
Arvioi artikkeli (sv)

Betygsätt

1/5 5/5