Magnus Londen: Plötsligt kunde han se igen

23.9.2015
0 betyg
Magnus Londen: Plötsligt kunde han se igen

Först läste man kanske boken. Sedan såg man filmen.  Sen utropade man:

"Huvudpersonen ser inte alls ut så som jag föreställt mig!"

Och det var inte bara tomma ord. När en läsupplevelse förvandlades till film var det oftast något som inte stämde – hur bra filmen än var. Helt enkelt för att filmen var annorlunda än fantasivärlden man byggt upp.

Men här om dagen slog det mig att jag inte hört klichén på länge, inte heller i mitt eget huvud. Jag läste en artikel i tidningen Filter (nr 45/2015) om svenska Johan Häglerud och det var han som ruskade om mig. Han har nämligen sett något som få människor sett.

Han var svårt synskadad tills han var tretton år, sedan blev han helt blind, och sedan som nittonåring började han plötsligt, jo plötsligt, se igen.

När det hände försökte folk från olika religioner frälsa honom,  folk gratulerade honom, kramade honom och sa "vad lycklig du är  som kan se nu".

Det är naturligtvis svårt för oss med vanlig syn att förstå, men för honom var det skedda mer komplicerat än så. Att plötsligt se igen blev ­ en livskris: han måste omdefiniera sig själv helt och hållet.

Och det är här det intressanta kommer in.

Att inte se innebar att han till exempel som ung tonåring måste överkomma sin blyghet. Och mera än så:

Jag upptäckte ett det fanns något väldigt bra och fint i att vara beroende  av andra. Det gjorde mig mindre fördomsfull. När jag frågade om vägen på stan så visste jag ju inte om det var en uteliggare eller Mona Sahlin.

Som icke-seende var hans bästis en kvinna. Hon ansågs se jättebra ut och männen svärmade kring henne. Däremot visste hon att Johan tyckte om henne för det hon sade, tänkte och kände – inte för hur hon såg ut. När Johan sedan plötsligt kunde se förändrades allt och relationen blev "jättemärklig".

Att kunna se, menar Johan, är också att bli fördomsfull:

Jag blir så jävla arg på mig själv när jag märker hur lätt det är att döma människor och saker när man ser dem. På en halv sekund har jag skaffat mig  en uppfattning om en person som jag träffar för första gången. Jag blir så ytlig,  och det gör mig förbannad.

När jag läste det där citatet tänkte jag först struntprat. Sedan tänkte jag hmm...  och sedan kände jag mig träffad.

Men måste det verkligen vara så? Att döma någon för snabbt borde man kunna ändra på om man verkligen vill – bara man inte låter synen bli det enda sinne man använder.

Men visst är världen fullkomligt visuell. Saker finns endast om vi kan se dem, och med vårt korta tålamod ska vi se allt nu genast bums. Alla appar, spel, filmer, reklam, nästan allt vi gör, bygger på synintryck.

Eller annorlunda uttryckt: Vem läser längre boken först och ser sedan filmen? Själv tror jag att allt detta visuella gör att det mest otroliga vi har – vår fantasi – riskerar att tyna bort.

Självklart ska alla vi som har normal syn vara tacksamma.  Att kunna se är en fantastisk gåva och i själva verket ett under.  Samtidigt behöver synen också stöd av tankar, av lukter, av hörsel, av känseln – och av fantasin.

... Okej, det är vi säkert alla överens om.

Men vem av oss vågar gå på nästa sociala tillställning med helt slutna ögon – och öppet sinne?

Text:
Foto: Minna Kurjenluoma
Arvioi artikkeli (sv)

Betygsätt

1/5 5/5