Magnus Londen: Leve eldsjälarna!

21.8.2014
0 betyg
Magnus Londen: Leve eldsjälarna!

Leppävirta i norra Savolax är omgivet av vatten.

Petalax i Österbotten har också vatten vid sig – Kvarken där i norr och väster och ån icke att förglömma.

I Leppävirta röstar folk på Centern. I Petalax röstar man på kusinerna i SFP.

Leppävirta har en fin kyrka: ritad av Engel, färdig 1846.

Petalax nyantika träkyrka är också fin, den blev klar 1805.

Jag kunde fortsätta så här: Leppävirta och Petalax har faktiskt en del gemensamt.

… Förutom det där språkliga, förstås. Och i dag är språk det enda som räknas.

I Petalax har ungefär nio av tio svenska som modersmål. Men när man ställer upp Leppävirtas tio tusen (10 000) invånare på rad räcker blott tio (10) personer upp handen om vi frågar vem som har svenska som modersmål.

Så. Aldrig skall dessa två orter mötas. Det är språkligt omöjligt, eller hur?

Fel.

I somras läste jag Vasabladet (20.7) och insåg att det förstås är fullt möjligt. Bara någon tar tag i saken. I det här fallet tycks det ha varit svenskaläraren i Leppävirran lukio, Satu Savolainen, som för några år sedan tänkte att nu fixar vi det här. Så hon sparkade igång ett samarbete med finskaläraren vid Petalax gymnasium, Jari Löf. Eleverna träffas först via Facebook på ettan och sedan på tvåan möts de i riktiga livet – genom hem- och skolbesök.

Satu och Jari gör det enda rätta. År 2010 visade till exempel en utredning av Utbildningsstyrelsen att ett utbyte mellan finska och svenska skolor ökar motivationen bland eleverna gentemot det andra språket. Okej, det behövs ingen Einstein för att inse det, men det är skandalöst att det för så många andra skolor är så lång-lång-lång väg från insikt till handling.

Mina barn går till exempel i en skola i Helsingfors där finska och svenska möts i samma byggnad och i samma korridorer. Visst finns det samarbete, men endast om enskilda lärare – på bägge sidor – brinner för det. Inget är satt i system, trots att alla vet att "vi borde göra nånting…".

Själv gick jag, för länge sedan, i svenska Norsen i Helsingfors. Ett stenkast därifrån fanns (och finns) finska Norsen. Men träffades vi? Hade vi en årlig bobollsmatch? Skickade vi över några livslevande finlandssvenskar till deras svenska kurser? Fick vi besök av finska elever?

Aldrig. Det var inte ens nära.

Ändå hade till exempel jag, med helt finlandssvensk bakgrund, verkligen behövt det. Och där på andra sidan, i finska Norsen, fanns det garanterat många som hade behövt det motsatta.

I artikeln i Vasabladet kommer det fram att årets studentkull i Leppävirta fått fina betyg i svenska. Det är inte så konstigt. Men det som är viktigare än betygen är följande som Satu säger:

"Vissa blir riktigt goda vänner och håller kontakt-en långt efter att de gått ut skolan".

Lärarna antyder till och med att samarbetet skapat några långvariga romanser på axeln Leppävirta-Petalax.

Jag har aldrig träffat vare sig Satu i Leppävirta eller Jari i Petalax.

Men en sak är klar: de är kulturhjältar.

Text:
Foto: Kreetta Järvenpää
Arvioi artikkeli (sv)

Betygsätt

1/5 5/5