Magnus Londen: Jag vill tacka Fifa

22.5.2014
0 betyg
Magnus Londen: Jag vill tacka Fifa

Sommaren ska absolut firas i hemlandet. Insjöarna. Havet. Asparnas sus. Blåbärens sötma. Ni vet: Varför överge det bästa vårt nordliga land kan erbjuda?

Så tänker jag alltid.

Förutom vart fjärde år.

Vart fjärde år bugar jag mig djupt inför skumma män i dunkla kabinett. Jag böjer mig med andra ord inför Fifa – internationella fotbollsförbundet – och jag gör det rentav med ett smil på läppen.

Det började sommaren 1994.  En kompis och jag drog till USA. Tågluff. Rymdmuseet i Washington. Founding fathers i Virginia. JFK:s sista rutt. Urfattigt indianreservat i Arizona. Vandrarhem bland wanna-be bohemer i Santa Monica.

Och som en lös yttre ram ... fotboll. Slumpen ordnade så att vi fick se ett tappert Nigeria kämpa mot Argentina, ett slött Norge spela noll noll mot Italien, uppleva Sverige (!) i semifinal mot Brasilien i LA.

När de brasilianska fansen sambade loss efter att finalplatsen var fixad kunde vi bara gapa.  Världen var jättestor och suomipoika var långt hemifrån.

Fyra år senare Frankrike med ett större kompisgäng. Styrda av Vysotskij och raden "Jag har ett mål i livet, det kan jag lova dig, på nåt sätt ska jag ta mig till det soliga  Marseille" åkte vi kors och tvärs där längst nere. Alla dessa folkslag och kulturer i en enda stad. Och lyxyachterna vid Antibes. Hur kan det finnas så mycket stålar i världen?

Ajo, vi satt precis bakom när 18-årige Michael Owen dribblade sig igenom Argentinas försvar och satte in den där baljan.

År 2002 Japan. Tokyo är alldeles för stort för att smälta under en livstid, men långt uppe i norr bland heta källor och heliga berg öppnade sig ett helt annat land. Traditioner som kändes äldre än vårt urberg. Shintoism. Träd större än hus. Det där att sitta i morgonrock och tofflor och stirra in i ett fisköga till frukost.

Ärligt talat minns jag just därför inte mycket av matcherna. Förutom att det var nu jag började hålla på Ghana.

Tyskland 2006. Nu två hela familjer. Det sägs att alperna egentligen ska upplevas på sommaren, något jag tidigare fnyst åt. Men när vi tågluffar ner, bunkrar upp oss i österrikiska Alpbach, har snöbollskrig på midsommarafton, vandrar genom Sound of music, ja, då är det bara att vända kappan.

Och jag visste faktiskt inte hur det låter när 66 000 individer, inklusive suomipoika, skanderar Côte d'Ivoire! Côte d'Ivoire! Côte d'Ivoire! för full hals. Stackars Serbien.

Sydafrika 2010. Tillbaka till kompis-konceptet. Vi hade delat in resan i typ fyra helheter, varje kille var researrangör för sin del. Lyxiga solkusten. Slummen och aktivisten. Upp på Drakensberg. Johannesburg. Och så finalen, my gosh, att få vara på själva VM-finalen var stort, men större var det stökiga partyt efteråt som slumpen förde oss till. Sorry, det här må låta patetiskt, men en enda gång i livet har jag upplevt att världen är global. Att vi alla är ett. Det var den här natten. Det var magiskt.

Sedan nu. År 2014. Familjeresa till Brasilien. Alla fem har tvingats spara i några år. Talkojobba. Och jag håller på att spricka av resepirr där nere i magen.

Till Fifa vill jag därför säga: Objektivt sett är ni en mörk och korrumperad organisation.

Men ni är en strålande reseinspiratör.

Text:
Foto: Kreetta Järvenpää
Arvioi artikkeli (sv)

Betygsätt

1/5 5/5