Magnus Londen: Hellre fyra än en

21.12.2015
0 betyg
Magnus Londen: Hellre fyra än en

Se! Det faller det snö där ute. Eller snarare så slaskar det. Tjoho!

Du läste rätt. Tjoho!

När tittar ut tänker jag "tack" och jag tänker "äntligen" och jag tänker "må det fortsätta". Snart ska jag cykla hem med sommardäck genom rusket. I begränsad omfattning är det nästan charmigt att ta sig fram i rusk just för att det blir så galet när man är oförberedd. De våta byxorna som klibbar sig fast i låren, snön som träffar en likt projektiler i ögonen, den hala asfalten som gör varje manöver livsfarlig.

Trots glädjen har jag ändå förfallit till samma cynism som finns hos mina barn: vi inser att dessa ynka snöflingor knappast överlever speciellt länge. Snart tar drippdropp över.

Samtidigt kommer nyheten om att världen nått samförstånd om hur klimatförändringen ska tacklas. Självfallet blev det en politisk kompromiss, men det finns i alla fall en överenskommelse om att vi måste göra något för att rädda jorden.

För mig personligen finns det dock ytterligare ett motiv: Även årstiderna tycks må dåligt och borde få lite stöd från mänskligheten. Trots detta hyllar folk plus tio i december medan allsköns årstids-opportunister skriver insändare om hur mycket samhället sparar på att vintrarna är milda.

Visst blir livet vid första anblicken lättare utan is, snö och frost. Men då gäller det att vara extremt tydlig med vad vi får istället: Regn, stormar och kompakt mörker.

Snöns livsuppgift är underbar. Det är att förstärka det lilla ljus som finns, att lägga sig som ett lugnande vintertäcke över naturen – någonting glittrande magiskt att beundra.

Den andra sidan av verkligheten; att skotta sig fram, att skrapa bilen och att bli våt om fötterna är förstås irriterande, men det är ändå angenämare än att ha jämntjock höst från september till mars.

Eller ... är höst egentligen så deprimerande? Många av oss (bland annat jag) tycker att november är den värsta månaden. Men i år drabbades jag av en överraskande insikt: Tänk om hösten inte alls är en fiende? Tänk om hösten i sitt omslutande mörker kommer just precis rätt efter den glättiga sommaren och före den sprakande vintern? Hösten ger oss möjligheten att lugna ner oss, att sluta in oss en smula, att njuta av lite myspys.

Jag är verkligen inte den första att säga så, men jag har aldrig bemödat mig om att lyssna på det kloka höstfolket tidigare.

Enkom för att jag tänkte i nya banor blev årets höst alltså ljuvligare. Inte varje dag, men aldrig att jag nu skulle ha skyllt på den förbannade hösten när något kändes motigt.

Den hemska hösten fanns alltså bara i mitt sinne.

Så kanske den för en del förhatliga vintern också bara finns i folks huvuden?

Sanningen är väl att årstiderna tillsammans är starka, men ensamma nästan meningslösa. För en sommar utan vår, vad är det?

Därför tror jag inte heller på lång höst utan vinter. Nej, hösten sprakar först med sina färger, lugnar sig sedan via tungsinthet för att sedan glida över i vinterglädje med snö, skidor och pipolätkä.

Därför tänker jag nu vara lite naiv och hoppas ni spelar med. Tänk om avtalet i Paris på lång sikt kan få årstiderna att finna sig själva igen?

Så att vi kan förälska oss på nytt. I alla fyra.

Text:
Foto: Minna Kurjenluoma
Arvioi artikkeli (sv)

Betygsätt

1/5 5/5