Magnus Londen: Den viktiga distansen

24.7.2015
0 betyg
Magnus Londen: Den viktiga distansen

Då sommaren börjar lida mot sitt slut brukar jag ägna några flyktiga sammanfattande tankar till varför denna årstid egentligen är så bra.

Mina svar har varierat. Det är fritiden, det är barnen, det är bastun, det är sambon, det är läsandet, det är att lyssna på Radio Suomi mitt på natten, det är paddlingen på en bleke sjö, det är solen, det är ... ja, allt det där är ungefär lika sant.

Men i år har jag ett nytt svar.

Det är distansen som gör sommaren.

Distansen till mitt vanliga liv. Både fysiskt och psykiskt.

Sommaren har dominerats av Grekland-krisen och flyktingkrisen. Greklandkrisen är komplex och svårförståelig. Otaliga experter för­kunnar, men jag fattar nästan ingenting.

Och kring Medelhavet: Flyktingkrisen. En katastrof vars effekter på de där familjerna – med en annan historisk tajming kunde det ha varit du eller jag – från Syrien eller Nigeria är så obegriplig att ord som "förstå" bara blir banalt.

Under terminerna gör jag som många andra under dylika storkriser: lever mig in i nyheterna, följer ständigt med, upp­daterar. Men under sommaren hinner allt det där ikapp mig och jag börjar ifrågasätta. Blev något bättre av att jag höll mig ajour?

Förut hade jag svarat ett bombsäkert ja. Nu, i slutet av sommaren, är jag inte längre lika säker.

Det beror på den där hälsosamma distansen.

Min överlägset starkaste läsupplevelse den här sommaren var Hans Falladas roman "Ensam i Berlin" (1947) om ett äkta pars modiga men så gott som meningslösa kamp mot regimen åren 1940–42 i den tyska huvudstaden (baserar sig löst på verkligheten). Den boken gav mig insikt i hur lätt vem som helst kan förvandlas till angivare och opportunist och i hur lätt vi plötsligt kan vilja vår granne allt ont, bara vi själva får det bra.

Jag kan inte påminna mig om att en enda av de nyhetsinslag om dagens europeiska kriser jag sett eller läst gett mig en enda liknande insikt. Nyheterna ger mig mest bara panik.

Och med panik uträttas inget vettigt.

Med sommardistansen som drog har jag däremot ro att på stugan alternera mellan Berlin på 1940-talet och gamla Kalle Ankor. I går natt landade till exempel Kalle Anka & C:o nr 6/1966 framför mig på sängen. Kalle och Knase ska till Niagara ...

Men roligare än så: i numret presenteras vinnarna i jultävlingen. Med en tom men harmonisk hjärna letar jag bland de långa listorna efter vinnare som är från Finland.

Hittar nästan tio stycken. Mina tankar glider iväg. Är de bekanta månntro? Vad gjorde de med sin transistor-radio eller sina skridskor eller sin kulspetspenna (!) som de vunnit? Jag inbillar mig att jag – some day – ska googla namnen, få reda på vad de gör i livet nuförtiden, ja, borde jag inte skriva dem och fråga om de minns sin stora vinst från barndomen? Jag kunde kanske kopiera listan och posta den till dem?

Det är förstås nonsens, men jag påstår att det är synnerligen sunda tankar.

För det är tankar jag bara har ro att tänka på sommaren.

Och det finns ingen gräns för det positiva ett rofyllt sinne kan skapa.

Text:
Foto: Minna Kurjenluoma
Arvioi artikkeli (sv)

Betygsätt

1/5 5/5