Magnus Londen: Avsked och avsked

25.1.2016
1 betyg
Magnus Londen: Avsked och avsked

Nyligen ringde jag mitt favoritsamtal. Jag presenterar mig och säger standardfrasen: "Ett familjerum för tre nätter, tack."

Men den här gången var responsen inte det igenkännande och gästfria "Oj, vad roligt att ni kommer igen!". Utan istället: "Har ni inte hört...? Hotellet ska stänga! För gott!"

Det är svårt att veta hur man ska reagera på ett sorgebud som inte är ett sorgebud i riktig bemärkelse. Man kan väl inte gråta för att ett hotell ska slå igen dörrarna? Så jag blev lite ledsen, men var samtidigt duktig och rationell för jag insåg att ur varje kris blommar något nytt och bra upp.

Min familj och en kompisfamilj har i över tio års tid haft detta stadshotell som favoritresmål. Men tänk inte New York eller Berlin, nu handlar det om en småstad norr om Helsingfors. En stad som man tar närtåget till.

I den här småstaden finns, ursäkta fanns, ett stort hotell med mycket utrymme och 1970-tals charm. Och eftersom konferenshotellet under helger var ganska tomt kunde barnen – utan problem – ordna spårningar och leka tjuv & polis i de långa och ibland kusliga korridorerna.

Utanför hotellet finns fantastisk natur med fina promenadvägar eller skidspår (gratis). På gångavstånd finns en skridskoplan (gratis) och en allmän simhall (några euro). Finländsk välfärd och finländsk skattepolitik är – ingen ironi – underbar.

Nu tror ni att jag drabbats av hybris? Men lyssna på de kloka barnen: När vi kom hem efter vår drömsemster i Brasilien (fotbolls-VM och sandstränder) som vi sparat till i två år och snackat om i fyra, frågade jag med besserwisser-uppsyn en av mina söner vad som var bättre, Brasilien eller hotellet norrom Helsingfors? Han antog ett plågat uttryck och gormade barskt:

"Det där är en förbjuden fråga".

Det var tydligen jämnt spel. Brasilien versus finsk småstad 1–1.

Så kom då detta. Hotellet skall stänga.

Så vi bokar sista natten som de håller öppet. Vi köper presenter till den härliga personalen, klär upp oss, håller tal, skålar.

Så småningom slår klockan halv två på natten. Vi är de allra sista gästerna någonsin på detta legendariska hotell. Barvärdinnan städar undan, berättar att hon ska försöka skola om sig, kanske hon behövs inom vårdbranschen, hon räknar den sista dagskassan med frenetisk noggrannhet, fyller i tabellen, hon har jobbat i tjugo år här, men hon tar inte en sista drink på arbetsgivarnens bekostnad, nej, tvärtom, hon städar, fixar, ordnar. Med ett stoiskt lugn och stolt värdighet drar hon sedan en sista gång ner gallret framför spritflaskorna, stannar upp vid vårt bord och säger adjö och tack för allt. Och det vattnas i våra ögon, man skulle vilja kramas men så gör man inte i Finland, och i receptionen står mannen som är omkring 55 år gammal, han drar också sitt allra sista pass, det sista efter över 30 år bakom samma receptionsdesk, han säger att nu blir det kortisto, för vad ska en gammal gubbe som jag göra säger han, han bara står där, öppnar sig, och det är mitt i natten, och korridoren är ödslig och bokningslistan tom och vi finner inga ord.

Jag glömmer aldrig den här natten. Vi åkte dit för att ta ett tjohejsan farväl.

Men natten var djupare än så. Natten var Finland av idag.

Text:
Foto: Minna Kurjenluoma
Arvioi artikkeli (sv)

Betygsätt

1/5 5/5