Magnus Londen: Att välja perspektiv

23.2.2015
0 betyg
Magnus Londen: Att välja perspektiv

Nyligen bjöd livet mig på en överraskande upplevelse: Jag gavs en timme fritid på en internationell möbelmässa. Det var fackdagar (ej för allmänheten). Och eftersom det är väldigt långt från den vardag jag föredrar var jag avmätt redan från början.

Platsen var Stockholmsmässan och det handlade liksom inte om Ikea, utan om möbler för offentliga miljöer. Jag kanske borde vara mera specifik: Det handlade om fina möbler för offentliga miljöer.

Så jag vandrade omkring med stora ögon. Vackra människor, gigantiska mässmontrar och den där ljuva fläkten av glamour (champagne med tilltugg). Skandinavisk och italiensk design, uh-la-la. Stiliga män i kavajer och representativa kvinnor. Slå dig ner, välkommen.

Så jag gick omkring med en gryende irritation. Irriterad över allt detta välstånd, över det onödiga i att köpa möbler för hisnande summor men kanske mest över klyftorna i världen. Samtidigt som vi låter handen smeka ett soffbord som det tagit sju år att designa kämpar desperata flyktingfamiljer för sitt liv i Medelhavet för att komma in i vårt europeiska fort.

Ju mer jag tänkte på det, desto sjukare tedde sig världen.

Just i den stunden lät jag förstås bli att tänka på vad jag själv gjorde på mässan. På att jag ätit en god middag på Sverigefärjan i går kväll. På att vi utan att blinka åkte taxi till mässan.

Men medan jag med knuten näve strosade omkring i överflödet fick jag plötsligt en insikt. Jag läste nyligen berättelsen om den argentiska storgolfaren Roberto de Vicenzo som, enligt legenden, efter att ha vunnit ytterligare en turnering och kvitterat ut en stor prissumma blev stoppad på parkeringsplatsen av en sorgsen kvinna. "Min baby är döende, kan du hjälpa mig", vädjade hon.

Roberto hade medkänsla och gav henne prissumman och hoppades det skulle lösa situationen. Men nästa vecka fick han på golfklubben veta att kvinnan var en lurendrejare! Det finns ingen sjuk baby!

"Finns det ingen sjuk baby ...? Det var det bästa jag hört på länge!" utropade Roberto glatt.

Allt handlar alltså om hur man tänker och ser på saker och ting.

Och man bestämmer själv vilket perspektiv man föredrar.

Så jag öppnade ögonen där på mässan, lät den knutna näven vila, och såg en annan verklighet. Jag såg dedikerade och passionerade människor. Jag såg hur naturmaterial har återerövrat möbelbranschen, hur mitt favoritmaterial, björkfanér, är i ropet, hur man kan använda fuktad renlav som en inredningsdetalj, hur tovade flätor kan ljudisolera i skolor, hur urskön en genomtänkt kökspall kan vara, hur välstånd faktiskt också kan skapa något hållbart och vettigt.

Samtidigt är förstås mina första intryck också sanna. Poängen är bara att världen inte blev ens en millimeter bättre av mina irriterade tankar.

Tvärtom blev världen lite sämre – lite negativare.

Och där var skurken inte de lismande möbelmakarna. Skurken var jag själv.

Text:
Foto: Minna Kurjenluoma
Arvioi artikkeli (sv)

Betygsätt

1/5 5/5