Magnus Londen: Att öppna sitt hem

20.11.2014
0 betyg
Magnus Londen: Att öppna sitt hem

Vår äldsta son, sjuttonåringen, drog i början av hösten till Berlin på elevutbyte för ett läsår. Bra att se Europa, bra att lära sig tyska, bra att öppna ögonen för världen.

Men, oj då... Det blev så tomt där hemma. Både spirituellt sett och rent konkret.

Det spirituella kunde vi inte göra något åt – förutom att fälla en liten tår – men det konkreta tomma rummet ville vi fylla. Inte med saker utan med människor.

Nya människor.

Så under stort nostalgiskt lidande tömde och städade sambon och jag vårt kaotiska gemensamma arbetsrum. Sen shoppade vi på nätloppis ett minikök, sängar och en skjutdörr.

Skjutdörren drogs igen och vips hade vi en separat och ledig tvårummare vägg i vägg med resten av vårt hem. Sen kastade vi oss över internet och tjänster som Airbnb och Friday flats. Dags att skriva ihop reklamtexterna, tvårummare med balkong i lugn och skön omgivning etc.

Vi hade alltså, i modifierad form, tagit oss an vår gamla vision om att en vacker dag öppna pensionat eller hotell.

För dem som vill bo billigare och kanske träffa the locals har möjligheten att bo i riktiga människors städade hem de senaste åren startat en revolution som håller på att förändra resandets natur. Via smarta och genomslipade nätbaserade tjänster bokar man och betalar, och tidigare recensioner hjälper både gäst och värd att välja rätt.

Klick, så var annonsen klar. Sen började väntandet. En väntan i spänning.

För vi hade ingen aning om nånting: Vill någon komma till oss? Är priset rätt? Ligger vi för långt från Helsingfors kärncentrum (fem km)?

Ingen kommer! Vi har gjort allt detta i onödan!

Mitt i natten piper telefonen till. Ett sällskap från Litauen skickar meddelande, vill bo i tvårummare med balkong i Helsingfors.

Jubel!

Två veckor senare. Söndag kväll, det är nu de ska komma, våra allra första gäster. Men äsch, de har fastnat i estniska tullen, jublet börjar fejda, de säger att de kommer först halv två på natten, hjärtat börjar slå snabbare, det är ju maffian som kommer på besök, hur ska jag skydda min familj, mitt hem, jag tänker hysteriska och otrygga tankar ...

... tills bilen stannar utanför.

Världens käckaste litauer hoppar ut. Och jag minns i samma stund det jag själv brukar predika: Världen är god och godast är de som reser.

Så efter detta blir allt så mycket lättare. En österrikisk familj kommer för att se på Alvar Aalto. En rysk familj gör sin första utlandsresa. En spansk duo ska spela badminton. En baskisk familj ska via Helsingfors till Lappland. Två peruanska tjejer vill upptäcka nordeuropa i februari. Tre libaneser vill se norrsken på vårsidan.

Att sköta "receptionen" via nätet kräver massor av tid, att tvätta toaletten och andras lakan är inte alltid så muntert (men är bra botemedel mot kaxighet) och allt ska vi dessutom meddela skattmasen.

Men so what? I slutändan finns ändå något större än både besväret och den extra inkomsten.

Och det är att vi fått en ny, mycket omväxlande, granne: En liten del av omvärlden.

Text:
Foto: Kreetta Järvenpää
Arvioi artikkeli (sv)

Betygsätt

1/5 5/5