Katja Karjalainen – envis ryttare

Ingenting var som förr. Katja Karjalainen hade ingen aning om hon satt rätt i sadeln eller hur hon skulle få hästen att röra sig. Innan hon blev sjuk hade hon ridit i 12 år, men hennes svåra sjukdom höll henne borta från hästryggen i nästan ett decennium. Efter många om och men fick hon äntligen hästen att skritta.

"Min första känsla var wow, men sedan undrade jag hur allting kunde kännas så annorlunda än för tio år sedan. Jag blev nästan rädd när hästen satte sig i rörelse eftersom bara halva min kropp följde med. Jag provade på trav, men fick nästan en chock när omgivningen formligen susade förbi. Bristen på djupseende gjorde att jag upplevde allt som en tvådimensionell bild och jag undrade om hästen kommer att vända eller om vi kommer att braka in i väggen", säger Karjalainen 18 år senare.

Hästen vände och Karjalainen hölls kvar på hästryggen, men när hon steg ur sadeln svek hennes högra ben. Hon fastnade i stigbygeln och hamnade under det stora djuret.

De flesta hade nog gett upp efter en sådan upplevelse, men Karjalainen såg motgången som en utmaning.

"Hästen tittade oförstående på mig och då förstod jag att jag kan stiga av på andra sidan."

Livet förändrades över en natt

År 1988 var Karjalainen 26 år gammal och jobbade som anestesisköterska i Kuopio. Ridsporten låg henne varmt om hjärtat och hon drömde om att utbilda sig till läkare och bilda familj. Livet log. Men över en natt slogs alla hennes drömmar i kras.

"Allting var som vanligt kvällen innan, förutom att jag hade huvudvärk. När jag vaknade på morgonen fungerade inte min högra arm och när jag steg upp ur sängen ramlade jag", berättar Karjalainen.

Där började hennes långa och tunga kamp mot sjukdomen.

"Allt vad jag satte i munnen kom ut ur näsan. Jag kunde inte hålla ögonen stilla, jag kunde inte fokusera blicken och jag talade som en drucken. Jag blev panikslagen och undrade vad jag hade drabbats av", säger Karjalainen.

Det räckte två långa år innan läkarna lyckades diagnostisera hennes sjukdom. Hon hade drabbats av den sällsynta vaskulitsjukdomen Behçets sjukdom. Karjalainen fick cytostatika och kortison intravenöst under några år.

"När behandlingen inleddes orkade jag knappt gå från sängen till toaletten. Svetten rann och hjärtat bultade vid minsta ansträngning. Jag var säker på att jag aldrig mer skulle kunna gå ut."

Livsglädjen återvände

I dag lever Karjalainen ett nästan normalt liv med hjälp av spjäla, stödkäpp, ledarhund och ibland rullstol. Sjukdomen berövade henne känseln i högra sidan av kroppen och synen på höger öga.

Synen på hennes vänstra öga är kraftigt nedsatt. Hon fick skrinlägga planerna på studier i medicin och bildande av familj. De starka medicinerna gjorde henne steril.

"Jag blev varken läkare eller mor, men jag hittade tillbaka till mina kära hästar."

Trots den kraftigt nedsatta synen och svårigheterna att röra sig kunde Karjalainen sitta på hästryggen. Livsglädjen återvände när hon satt i sadeln. Hennes instruktör, som verkade som domare inom segmentet handikappridning, väckte hennes tävlingsintresse.

"Jag upptäckte att jag hade tävlingsinstinkt. Dessutom ville jag utvecklas och se hur långt jag kan nå med min funktionsnedsättning", säger Karjalainen.

Hennes gren är dressyrridning, som i korthet går ut på att ekipaget utför vissa rörelseserier så exakt som möjligt. Karjalainen tävlar i klass 1B, som omfattar skritt och trav. Galopp är för krävande för henne.

"Vissa serier och rörelser är för svåra för mig eftersom min kropp inte reagerar tillräckligt snabbt och balanserat", säger Karjalainen.

"Tack vare ridsporten är jag ett steg före min sjukdom."

Med Juuso på medaljplats

Musiken fyller manegen och Karjalainen rider stolt in på sin häst. Hennes tränare Riitta Holopainen iakttar ekipagets rörelser och ger ryttarinnan instruktioner. Dagens program är kür, som rids till musik.

Karjalainen använder specialtyglar som gör att hon inte förlorar greppet och hennes sadel är försedd med ett handtag för den känslolösa handen.

Hennes assistent sköter hästen och hjälper henne att komma upp i sadeln. Karjalainens nuvarande häst, som heter Woikoski Double U eller bara Juuso, ägs av hennes sponsorföretag Oy Woikoski Ab.

"Min internationella karriär är helt beroende av sponsorföretaget, som har försett mig med en fin häst och utrustning av hög kvalitet", säger Karjalainen.

För den som inte vet att Karjalainen har en funktionsnedsättning verkar hennes ridning helt normal, men på grund av sin dåliga balans och sin kraftigt nedsatta syn måste hon koncentrera sig till det yttersta.

Hon måste bland annat räkna hästens steg för att kunna vända i tid. Samtidigt måste hon registrera tränarens instruktioner, assistentens platsangivelser och musiken.

"Under tävlingarna går min hjärna verkligen på högvarv", säger Karjalainen med ett leende.

Under årens lopp har hon vunnit flera SM-, NM-, EM- och VM-medaljer och år 2012 knep hon en silvermedalj vid paralympiska spelen i London.

"När det begav sig kunde jag inte drömma om att nå så här långt. Mina tränare, mitt team och min sponsor ska ha ett stort tack för all hjälp och allt stöd! Tack vare dem, min motivation och mitt brinnande intresse för ridsporten är jag hela tiden ett steg före min sjukdom", avrundar Katja Karjalainen."

Katja Karjalainen, 52

Mitt motto är... när en dörr stängs öppnas ett -fönster.

Jag skrattade senast... när min sexåriga hund Ralli betedde sig som en valp trots sin ålder.

Jag grät senast... när en person sårade mig.

Jag vill lära mig... ännu mer om hästar och utvecklas som ryttare i den här kroppen som hela tiden förändras.