Jag sköter om min mor

22.9.2014
0 betyg

Helvi Kiiski och Ruth Savolainen får tillbringa sin ålderdom hemma. Det kan de tacka sina barn för.

Jag sköter om min mor

Mor och dotter, Helvi Kiiski och Liisa Hynynen, har kommit närmare varandra, då de spenderar mera tid tillsammans. Hynynen, som bor i Kervo, turas om med sin syster, att sköta om modern i Parikkala.

Helvi Kiiski, 86, i Parikkala, tittar med värme på sin dotter Liisa Hynynen, som dukar kaffebordet.

"Tidigare kom mina döttrar hit till ett färdigdukat bord. Nu måste de göra allting själva", säger Kiiski sorgset.

För två år sedan föll hon med sin cykel och skadade sig allvarligt. Hon bröt handen, förlorade synen på ena ögat, och fick hjärnblödning. Till dess hade Kiiski varit i lysande form. Sedan makens död hade hon ensam skött om hemmet och gården.

Efter sjukhusvistelsen flyttades hon till ett servicehus för äldre. Småningom återhämtade hon sig så mycket att hon fick komma hem för kortare perioder och slutligen fick hon flytta hem helt. Men ingenting var längre som förr.

"Stroken lämnade sina spår. Minnet fungerar inte lika bra, och mamma har varit tvungen att lära sig saker på nytt. Svindeln har blivit värre. Dessutom har mamma blivit rädd och skygg. Om hon var tvungen att vara ensam på natten, drabbas hon av panik", säger Hynynen.

En lösning måste hittas. För Hynynen och hennes syster var beslutet enkelt: de skulle ta hand om sin mor turvis.

"Jag hade nyligen blivit pensionär, min syster var det redan. En annan faktor som underlättade saken var att jag är änka", berättar Hynynen.

Så Liisa Hynynen, som bor i Kervo, och hennes syster, som bor  i Vanda, reser varannan vecka den 340 kilometer långa vägen till modern i Södra Karelen. Bytet av  tur sker på tågstationen i Parikkala, dit den som varit hos modern kommer farande med bil.

Två livsmiljöer

Liisa Hynynen upplever inte att det är en uppoffring att sköta modern. Hon tycker att det är så det borde vara.

"Dessutom håller vi mamma i så god form att hon inte ens skulle få en plats på ett vårdhem. Men vi tycker att hon ändå inte är i tillräckligt god form för att bo ensam. Det skulle inte kännas bra."

"Vårt fall är ett bra exempel på läget i äldreomsorgen. Samhället förväntar sig att skröpliga åldringar ska klara sig ensamma hemma", säger Hynynen.

Eftersom modern ansågs vara i god kondition, var det ännu i våras osäkert om stödet för närståendevård skulle fortsätta. Som tur var för alla parter beviljades stödet även i fortsättningen.

"Pengarna är inte viktiga i sig, men att närståendevårdarnas arbete får erkännande är viktigt", säger Hynynen.

Tvåveckors rytmen har blivit en vana. Men arrangemanget kräver en noggrann planering av de egna sysslorna. När Hynynen är hemma i Kervo, är hon tillsammans med sina barnbarn, njuter av hemmets ro, sina vänner och fritidssysselsättningar.

I Parikkala har hon en annan livsmiljö, som piggas upp av en kurs i estniska på medborgarinstitutet och gymnastik.

"För att orka med det här, är det viktigt att min syster och jag kan turas om. Hur tungt måste det inte vara för närståendevårdare som hela tiden är ensamma med den de tar hand om."

 

Det är inte en uppoffring att sköta mamma. Det är så det borde vara.

Tillbaka till hembygden

Dagarna förlöper lugnt för mor och dotter. Liisa Hynynen har lärt sig använda bakugnen, och ibland bakar de karelska piroger tillsammans. Helvi Kiiski hjälper till med disken, men matlagningen klarar hon inte längre av ensam. Hon är nöjd med döttrarnas arrangemang.

"Det bästa är att få vara i sitt eget hem och få vård av mina döttrar.  Men jag är inte emot att bo på en vård­institution. Jag har sagt åt flickorna att de inte behöver sköta om mig."

Andra alternativ, som att modern skulle flytta till huvudstadsregionen, har inte beaktats.

"Det här är mammas hembygd. Här finns hennes vänner och släktingar", säger Hynynen.

Tillsammans besöker de ofta släktingar, som Hynynen nu har lärt känna bättre.

"I min ålder är det många som längtar tillbaka till barndomens och ungdomens landskap. Under mina veckor i Parikkala får jag stilla denna längtan."

Ruth Savolainen och barnbarnen Essi och Enja Ruokonen

Ruth Savolainen (t.h.) bor i övre våningen hos sin dotter. I grannhuset bor den andra dottern, vars barn Essi (t.v.) och Enja Ruokonen ofta sticker sig in och hälsar på mormor.

Eija Viljanen

Eija Viljanen förstår att alla inte kan åta sig att sköta om sina föräldrar.

I övre våningen i ett frontmannahus i Villmanstrand har samlats folk från tre generationer. Här finns 88-åriga Ruth Savolainen, hennes döttrar Eija Viljanen och Tuula Ruokonen samt två av Tuulas barn, Essi och Enja. På plats finns också Eijas man Hannu Viljanen.

Eija Viljanen och Tuula Ruokonen har aldrig behövt fundera på var modern skulle bo och hur omsorgen om henne skulle ordnas.

Savolainen har bott i övre våningen i familjen Viljanens hus ända sedan det unga paret köpte huset år 1978. På den tiden bodde även Ruth Savolainens yngre  dotter Tuula uppe i den övre våningen. I början av 90-talet blev  ett litet grannhus ledigt, och Tuula Ruokonen köpte det med sin man.

"Jag skulle känna mig övergiven, om jag bodde någon annanstans", skrattar hon.

Åren gick och då familjen blev större måste även huset förstoras.

Många har förundrat sig över Viljanens och Ruokonens boendelösningar.

"Kanske det inte är så vanligt att bo så här nära varandra. Men vi tycker inte det är något konstigt med det. Allting har ordnat sig helt naturligt", säger Viljanen och Ruokonen.

Mormor som granne

En annan som glädjer sig åt denna lösning är Ruth Savolainen.

"Jag skulle inte vilja flytta någonstans. Hemma är alltid bäst", säger hon.

"Det här arrangemanget gör vårt liv lättare. Vi ser varje dag hur vår mamma mår, och behöver inte köra någon annanstans", påpekar Eija Viljanen.

Hon är huvudansvarig för modern. Hon duschar modern, ger mediciner och ögondroppar, sätter papiljotter i håret och sköter med sin man hela familjens inköp. Tuula Ruokonen är "vikarie", för hon har fortfarande fullt upp med sina egna barn. Familjen Viljanens barn är redan vuxna.

Ruth Savolainen har fått vara frisk, men benen har börjat krångla. Därför behöver hon hjälp i trapporna. Om ingen är hemma i nedre våningen, ringer hon till grannen. Hon har också ett trygghetslarm om hon behöver hjälp.

"Om höfterna var i skick, skulle jag ta en svängom", säger Savolainen.

Barnbarnen Essi och Enja Ruokonen kommer ofta in från grannhuset som hjälp och sällskap åt mormor. Essi brukar städa, steka plättar och läsa tidningarna. Enja brukar där-emot spela kort med mormor Ruth. Då barnen ännu var små, kom de ofta direkt hem till mormor efter skolan.

En omtyckt svärmor

Familjerna firar jul, midsommar och andra högtider tillsammans.

"Vi tar alltid mormor med när det händer någonting", säger Hannu Viljanen.

Eija Viljanen, som arbetar som närvårdare i hemvården för äldre, betonar att man frivilligt måste kunna besluta om att ta hand om sina föräldrar. Alla har inte möjlighet till det, även om de skulle vilja.

Hannu Viljanen tillägger att deras boendelösning är lyckad genom att var och en har sitt eget hushåll. Förhållandet mellan svärsönerna och svärmodern är varmt.

"Jag blandar mig inte i andras liv. Och jag är inte en förskräcklig svärmor", säger Ruth Savolainen med ett skratt.

Befolkningen blir äldre

  • Finland är det land i Europa där befolkningen åldras snabbast.
  • De stora årskullarna som föddes efter krigen är nu i pensionsåldern. Omkring år 2030 kommer de att vara 80 år.
  • Människorna lever längre än tidigare.Enligt en prognos ökar antalet 80 år fyllda. Runt år 2030 kommer antalet att vara upp till 2,4 gånger högre än nu.
  • För närvarande är majoriteten av den äldre befolkningen kvinnor.
  • Försörjningskvoten försvagas. I slutet av år 2011 var den demografiska försörjningskvoten, alltså antalet personer under 15 år och över 65 år per 100 personer i arbetsålder, 52,9. År 2028 kommer det sistnämnda antalet redan att överstiga 70.

Källa: Statistikcentralen, Befolkningsstatistik

Text:
Foto: Juha Metso och Mikko Nikkinen
Arvioi artikkeli (sv)

Betygsätt

1/5 5/5