Innebandyns pionjärer

24.4.2015
0 betyg
Innebandyns pionjärer

När innebandyn landsteg i Finland för över 40 år sedan spelades spelet med sladdriga klubbor i universitetens gymnastiksalar. Spelet, som i Finland kallades sähly, utvecklades först tio år senare till det som i dag på finska kallas salibandy (modern innebandy). Vilka är männen bakom spelet?

Året var 1974 när Risto Nieminen, som i dag är ordförande för Finlands Olympiska Kommitté, blev kallad till Sverige. Som ordförande för Studerandenas Idrottsförbund fick han, som en av de första finländarna, bekanta sig med spelet innebandy som hade blivit mycket populärt i svenska studentkretsar.

Svenskarna ville exportera spelet, som utvecklades i slutet av 1960-talet i Göteborg, till sitt östra grannland. Risto Nieminen blev ombedd att ta med sig åtta klubbor hem till Finland.  

"De första klubborna hade så mjukt blad att det knappt gick att styra bollen, vilket innebar att ingen kunde bli riktigt bra i grenen. Tanken var att utjämna skillnaderna mellan spelarna, framförallt när flickor och pojkar spelade tillsammans. Målen var små och saknade målvakt. Spelet var nog inget riktigt spel", säger Risto Nieminen.

"Bladet var så mjukt att det knappt gick att styra bollen. Ingen kunde bli riktigt bra i grenen."

Den första turneringen

Risto Nieminens svenska klubbor väckte intresse i Finland och hösten 1974 arrangerade han och Helsingfors universitets motionsbyrå Finlands första innebandyturnering i universitetets gymnastiksal.

"Grenen utvecklades långsamt. Eftersom spelet inte hade några officiella regler formulerade spelarna sina egna regler. Målen blev större och klubbornas blad gjordes stadigare med hjälp av isoleringsband. Spelet började småningom likna dagens innebandy", säger Risto Nieminen.

Fem år senare, det vill säga år 1979, gav Helsingfors universitets motionsbyrå Risto Nieminen ett diplom som tack för att han hade importerat spelet till Finland.

Risto Nieminen påpekar att han inte ensam förtjänar all ära för innebandyns spridning och stora popularitet. Finlands Bandyförbunds tidigare verksamhetsledare Jukka Suominen verkade också som ambassadör för spelet. Tack vare honom införde chefen för Helsingfors universitets motionsbyrå, Raimo Sarkama, innebandyn i universitetets motionsprogram.

Samtal från innebandyns fader

I början av 1980-talet hade innebandyn befäst sin ställning som studentgren och år 1984 arrangerade Pekka Mukkala, som studerade statskunskap vid Helsingfors universitet, FM i innebandy.  

Kort därefter fick han ett telefonsamtal från András Czitrom i Sverige. Innebandyns fader ville göra spelet till en statsunderstödd gren i Sverige, men det krävde internationell verksamhet.    

"András Czitrom bad mig skapa ett lag som kunde möta Sverige i en landskamp. Fastän jag inte var expert på spelet och inte hade mer tid än några månader lovade jag att försöka", säger Pekka Mukkala.

De svenska innebandylagen hade fem utespelare och en målvakt. Spelplanen hade en sarg och spelet spelades enligt riksomfattande regler. Situationen var en helt annan i Finland – här fanns varken målvakt, sarg eller vedertagna regler. 

"Det var en stor utmaning att hitta en lämplig målvakt. Vi löste knuten genom att låna in en ishockeymålvakt", säger Pekka Mukkala leende.

Sömnlösa nätter

När laget slutligen var skapat visade det sig att man inte kan spela en landskamp utan grenförbund. Grenförbundet grundades år 1985, men förbundets namn gav Pekka Mukkala sömnlösa nätter.  

"Jag funderade länge på hur man översätter ordet innebandy till finska. Efter en tids stötande och blötande bestämde jag mig för att kalla grenen salibandy. Många ansåg att spelet borde ha ett mer finskklingande namn som till exempel salipallo (salboll), men namnet salibandy etablerade sig ganska snabbt", säger Pekka Mukkala. 

Fastän det finländska landslaget förlorade kampen mot sina svenska motståndare med hela 1–13 fick grenen fotfäste i Finland.

"Jag minns så väl när jag såg rinken, den jublande publiken och strålkastarna. Då insåg jag att innebandyn kan bli en framgångssaga", säger Pekka Mukkala. 

Innebandyn fick sitt stora genombrott i decennieskiftet 1980-1990. Damernas första FM-turnering spelades år 1988 och år 1990 grundades den första juniorföreningen.

"Under den ekonomiska recessionen i början av 1990-talet lade många företag ner sina fabriker. Innebandyspelarna utnyttjade situationen och anlade spelplaner i de tomma lokalerna. Spelarna fick tillgång till nya tränings- och spelutrymmen, vilket ledde till att nya lag och klubbar grundades", säger Pekka Mukkala.

"Många ansåg att spelet borde ha ett mer finskklingande namn som till exempel salipallo (salboll), men namnet salibandy etablerade sig ganska snabbt"

Innebandyn fyller 30 år

I höst firar den finländska innebandyn 30-årsjubileum. Dagens över 350 000 spelare finns på arbetsplatser, i skolor, i ungdomsklubbar, i aktiva föreningar…

Både Risto Nieminen och Pekka Mukkala är fortfarande med på ett hörn. Risto Nieminen har bland annat bidragit till att lyfta den inhemska innebandyn till internationell nivå.  

"Dagens finländska innebandy är av världsklass. Spelet är mycket populärt i Sverige, Schweiz och Tjeckien och under de senaste åren har det fått fotfäste också i Norge, Tyskland och Polen. Utvecklingen går alltså i rätt riktning", säger Risto Nieminen.

Pekka Mukkala var med och grundade Internationella innebandyförbundet (International Floorball Federation) år 1986 och år 1992 valdes han till förbundets ordförande. År 1998 avslutade han sin internationella verksamhet och grundade ett juniorlag i vilket även hans söner spelade. I dag arbetar Pekka Mukkala som projektchef på Byggnadskontoret i Helsingfors och när han har tid spelar han gärna innebandy med sina vänner. Den aktiva föreningsverksamheten har han lämnat bakom sig.  

"När Finland spelade om VM-guldet år 2010 satt jag som fastnaglad på läktaren i Hartwall Arena. Det var nog en av de bästa stunderna i livet. Jag brukar säga att innebandyn är min tredje son och fastän jag inte längre är aktiv ser jag naturligtvis efter "honom". Han har klarat sig alldeles utmärkt", avrundar Pekka Mukkala.

"Jag brukar säga att innebandyn är min tredje son och fastän jag inte längre är aktiv ser jag naturligtvis efter "honom". Han har klarat sig alldeles utmärkt."

Risto Nieminen

Risto Nieminen, 63

Mitt motto är: Respect!

Jag skrattade senast: För en liten stund sedan när jag pratade med en arbetskamrat.

Jag grät senast: För några dagar sedan när jag såg en film. Jag blir lätt rörd av bland annat filmer och idrottstävlingar.

En fadäs som har lärt mig mycket: När jag som 15-åring mobbade en klasskamrat tillsammans med andra. Pojken tittade besviket på mig och sade "även du Risto". Då svor jag på att aldrig mer mobba någon.

Något jag aldrig har berättat: Det som jag inte har berättat hittills håller jag nog för mig själv även framöver.

Något jag vill lära mig: italienska

Pekka Mukkala

Pekka Mukkala, 56

Mitt motto är: Den som lever oförmärkt har ett gott liv.

Jag skrattade senast: När jag såg tv-programmet Kingi.

Jag grät senast: När min far gick bort.

En fadäs som har lärt mig mycket: När jag arrangerade min första juniorturnering misslyckades jag med bespisningen. Det lärde mig att planera bättre.

Något jag aldrig har berättat: Jag var närvarande när musikern och innebandyfantasten Kurt Westerlund sjöng karaoke för första gången. Publiken blev så hänförd av Kurres sång att den inte ville låta honom gå hem.

Något jag vill lära mig: matematik

Text:
Foto: Miika Kainu och Juuso Paloniemi
Arvioi artikkeli (sv)

Betygsätt

1/5 5/5