Friskare hav med liten insats

25.5.2015
0 betyg
Friskare hav med liten insats

Så här inför sommarsäsongen vaknar hos många personer osökt tankarna, för att inte säga misstankarna, om sommarens havsvattenkvalitet i skärgården. Ingen vill ju se vare sig den där gröna sörjan, som allt för ofta täcker stora delar av kustvattnet under sensommaren, eller de fula trasselsuddarna av trådformiga alger på stränderna.

Att vattnet i Östersjön längs Finlands kuster inte mår bra kan vilken som helst stugägare berätta.

En sådan stugägare är marinbiolog Jan Ekebom, färsk ordförande för föreningen Natur och Miljö. Därför kontaktade Samarbete honom för att diskutera situationen i Östersjön och vad vi alla kan göra för att åtminstone inte förvärra läget i havet.

"Stora mängder av trådformiga alger i vattenbrynet är ett typiskt tecken på att vattnet inte mår bra. De kan växa ytterst snabbt i och med det ökade näringsinnehållet i Östersjön", berättar han.

"Dels erövrar de ettåriga algerna de fria stenytor där den fleråriga blås­tången kan växa och dels använder de tången som växtunderlag. Då skuggas blåstången, vilket minskar dess tillväxt", förklarar Ekebom. 

Hopp finns

Ekebom berättar att blåstången började försvinna i Finska viken i slutet av 1970-talet men att den nu ställvis börjat komma tillbaka.

"Man kan hoppas att det är ett tecken på att vattenförbättringsåtgärderna börjar bära frukt. Blåstången har ställvis problem i västra Finska viken och Skärgårdshavet. Västkustens blåstång är i bättre skick, men trådformiga alger förekommer mera allmänt nu också i Bottenhavet och Bottenviken", säger han.

Att sköta om naturen betalar tillbaka sig, även om det sker på lång sikt, påpekar Ekebom.

"Eftersom åtgärderna inte ger snabba utslag känns de kanske inte så viktiga. Men till exempel turismnäringen, som är viktig i skärgården, lider av havets dåliga vattenkvalitet. Om vattnen är smutsiga kommer turisterna inte gärna tillbaka."

Muddra inte

Det är idag mycket vanligt att man muddrar lite vid sin strand för att öka vattendjupet.

"Men då bildas en ficka på bottnen som är en effektiv fälla för alger och annat som flyter omkring i vattnet. Då växtresterna ruttnar fylls det muddrade området snabbt av dy och blir helt dött. Det är en regelrätt kompost", säger Ekebom.

Han visar flygbilder från stränder vid Hangö udd och Ekenäs där man klart ser var det muddrats.

"Alla de här svarta områdena har det muddrats på, säger han och pekar på kanaler och stora områden kring bryggor där havsbottnen är helt svart."

Ett tips Ekebom ger för att minska påfrestningen på egen strand är att förlänga bryggan eller ännu hellre ersätta den med en längre pontonbrygga.

"Då är bryggans ända på djupare vatten och man behöver inte tänka på småskalig muddring i onödan. Vill man i något skede sälja eller byta ut flytbryggan så är det möjligt."

Sakta farten

Ett enkelt sätt att minska på uppslamningen vid stränderna är att dra ned på gasen då man tar i land med båten.

"Att köra med full fart till egen strand är bland det dummaste man kan göra. Propellern drar upp näringsämnen från bottnen som gör att vass och alger får en bra växtgrund", säger Ekebom.

"Det här är ett misstag som jag själv gjort mig skyldig till men numera saktar jag farten i tid."

Han påpekar att kraften från en propeller har en helt annan effekt på havsbottnen än svallvågorna.

"Då man kör hårdare med båten snurrar propellern snabbare med påföljd att mer näringsämnen lösgörs från bottnen. Därför är det viktigt att köra sakta i grunda områden, längs åar och kanaler. Det hjälper inte att svallvågorna minskar då båten planar, för den stora påverkan på den marina miljön sker under vattenytan."

Litet, näringsrikt hav

Fast Östersjön känns oändligt stor när man rör sig i en liten öppen båt är det egentligen frågan om en liten, grund insjö med ett avrinningsområde som är fyra gånger så stort som hela Östersjön. Medeldjupet i havet är så litet som 60 meter. Som djupast är Östersjön endast cirka 456 meter.

"Man kan säga att Östersjön, som sträcker sig ända upp till Bottenviken, är som nederdelen av en tratt. Trattväggarna är grovt räknat de bergskammar och höglänta områden som sträcker sig genom Sverige och Finland, Baltikum, Ryssland, Polen och Tyskland", säger Ekebom.

Vatten från avrinningsområdet rinner ner i Östersjön.

"Enbart i Polen bor det tiotals miljoner människor i avrinningsområdet. Om inte avloppsvattnet renas ordentligt är det klart att näringsinnehållet i havet ökar genom floder och åar som rinner ut i havet."

"Om vattnen är smutsiga kommer turisterna inte gärna tillbaka."

Se dig i spegeln

S:t Petersburg är en stor stad som släpper ut mängder med avloppsvatten som sedan strömmarna för vidare längs Finska vikens kust.

"Men om till exempel Lillpernåviken slammar igen går det inte att skylla på det östra grannlandet. Orsakerna till övergödningen finns nog på närmare håll, som exempelvis bosättningen längs åar och havsstränder. Inte minst jordbruket är fortsättningsvis en stor källa till näringsutsläppen i vattnen därför att en del åkrar ligger för nära vattnet", säger Ekebom.

För att minska på den diffusa belastningen av vattendragen har Finland infört nya bestämmelser om hur avfallsvattnet på glesbygden ska renas.

Att det inte är en lätt sak visar långköraren med övergångsperioden för avloppsvattenförordningen. Den har precis förlängts med ytterligare två år till mars 2018.

"Det är verkligt svårt att hänga med i alla svängar i den här frågan. Därför borde det vara ett krav på att varje kommun borde ha en rådgivare som kan ge relevant information i avloppsfrågor."

Mikroinsatser behövs

Även på sommarstugor utan rinnande vatten finns det flera saker man kan göra för att minska näringsutsläppen till havet.

"Toaletten ska placeras en bra bit från stranden och den ska helst vara separerande så att urinen skiljs från de fasta exkrementerna. Komposten ska placeras så att lakvattnet inte når vattnet", säger Ekebom.

Ju brantare tomten är, desto större är kravet på att näringsämnen från toalett, kompost, bastu- och disk­vatten inte kommer ut i vattnet.

"Det här är på riktigt en viktig sak. Vi har flera hundratusen sommarstugor och hus i närheten av stränderna och de sammantagna näringsutsläppen blir stora."

En mikroinsats som vem som helst kan göra är att inte urinera i vattnet eller vid strandbrynet.

"Östersjön är som sagt en liten pöl. Här kan man ge en eloge till de finska småbåtsmarinorna som alla har mottagningsstationer för fritidsbåtarnas septiktankar. Jag vill också lyfta på hatten åt organisationer som Håll skärgården ren och Natur och miljö, som jag tycker det är ett hedersuppdrag att vara ordförande för", säger Jan Ekebom. 

Stugägarens kommentar

Som stugägare i Österbotten är jag glad över att vattnen på Finlands västkust mår bättre än i Skärgårdshavet och Finska viken. I Kristinestadstrakten är till exempel blågröna alger i större mängder ett okänt fenomen. Helst såg jag givetvis att alla vatten skulle må bra.

Men sedan 1960-talets klara barndomsvatten har havet grumlats till avsevärt också i Österbotten och trådformiga alger har börjat invadera stränderna även där. Personligen tar åtminstone jag Jan Ekeboms information om hur man angör sin brygga på rätt sätt och drar ned gasen tidigare än tidigare.

Vårt utedass är åtgärdat så att det är komposterande och har urinseparering så att urinen samlas i ett skilt utrymme under byttan därifrån den borde avdunsta. Tyvärr fungerar avdunstningsteorin inte klockrent i vårt fall. Men lakvattnet kommer i alla fall inte ut i naturen.

Bastun ligger riktigt nära stranden och ska i sommar få en reningskassett som tar bort näringsämnena från tvättvattnet. Eftersom vi tvättar oss med vatten som tas från brunnen och värms upp manuellt i en gryta är vattenförbrukningen låg, framför allt som stugan används endast någon månad per år. Men varje strå till stacken, och så vidare.

Bo Ingves

Text:
Illustrationer: Kalle Talonen
Arvioi artikkeli (sv)

Betygsätt

1/5 5/5