Eppu Normaali – sant brödraskap

Så är det med lösdrivare", suckar Juha Torvinen i andra ändan av linjen.

Vi försöker hitta en lämplig tidpunkt för vårt möte och som genom ett trollslag är hela gruppen samlad en vecka senare.

Vi befinner oss i lokalen Akun tehdas i Ylöjärvi. Förutom Eppu Normaalis tillhåll inrymmer lokalen ett tjugotal företag, produktionsbolag och inspelningsstudior.

Martti Syrjä vandrar sävligt fram och tillbaka med händerna på ryggen. Hans blick säger allt: Åter en av dessa ivriga medierepresentanter. I dag verkar det inte bli någon lunch, så han lägger sig raklång på rummets svarta lädersoffa utan att säga ett knyst.

Gitarristen Juha Torvinen, trummisen Aku Syrjä och bassisten Sami Ruusukallio slevar i sig fisksoppa och sköter small talken.

"Pantse kommer när han kommer. Vi får nog vänta åtminstone en akademisk kvart", säger Juha Torvinen.

Och visst kommer han. Mikko "Pantse" Syrjäs hår är tovigt och ögonen ser trötta ut. Han har precis avslutat höstens sista seglats och hunnit sova en ynka timme. Nu är båten upptagen och han har åter tid att koncentrera sig på musiken.

Alla känner till gruppen. När man diskuterar med Eppu Normaali gäller det att sålla. Medlemmarna är som Alexis Kivis Sju bröder, fast de är bara fem och endast två av dem är riktiga bröder.

När vi vandrar längs stigen i Ylöjärvis obygd är vi i Eppu Normaalis och finländarnas allra heligaste, nämligen skogen. I den bedövande tystnaden går tankarna till bandets 40-årskonsert i Tammerfors i augusti. Hela 30 000 lyckliga fans sjöng med och vaggade till musiken. Tampere Filharmonias nittio musiker lyfte Eppu Normaalis musik till högre sfärer. Programmet kryddades av flera namnkunniga artister, bland annat pianisten Iiro Rantala och bandets tidigare bassist Mikko Saarela.

Hjältarna själva, som uppträdde i svarta T-tröjor och jeans, bjöd på högklassig musik och en oförglömlig nostalgitripp. När fyrverkeriet lyste upp himlen efter konserten lämnade en svettig men lycklig grupp scenen.

"Alla har rätt att bli noterade och vi har minsann försökt en och annan gång under årens lopp. Ibland får vi höra att vi borde lägga av och ibland tackar människor oss för att vi finns. Allt är nog en stor illusion – för oss är stunden och de närmaste dagarna viktigast", säger Martti Syrjä.

Juha Torvinen och Martti Syrjä anser att man får slå runt och fira efter fyrtio långa år. Framgång i musikbranschen, som långt ifrån alltid är en dans på rosor, kräver envishet och hårt arbete.

Upptakten till bandets tillblivelse på 1970-talet var Ylöjärvi gymnasiums rökruta och livlig diskussion om musik.

"Till en början handlade det om vilda drömmar kring ett kärt ämne. Det viktigaste var att skriva egna låtar och att få spela dem. Juha och jag ville grunda ett band, men vi var ju inte alls på samma nivå som Mikko och Pantse. Vårt fräscha grepp och vår ivriga inställning gjorde ändå att killarna mot alla odds ville spela med oss. Där började Eppu Normaalis saga", säger Martti Syrjä leende.

När Epe Helenius från Poko Rekords ringde tog några av medlemmarnas gymnasiestudier definitivt slut. Bandet från Ylöjärvi hade tidigare uppträtt med humoristisk punkmusik vid rockens FM-tävlingar i Tammerfors och lyckats fånga jurymedlemmen Juice Leskinens uppmärksamhet. När skivkontraktet var signerat började den våldsamma färden: Musiken ljöd, spriten flödade och när killarna kom till hotellrummet efter en spelning drog de ur telefonproppen för att inte bli störda.

Väckarklockan ringde i början av 1990-talet.

"Tåget rusade fram utan förare och det gällde att bryta spiralen. Utan några längre speluppehåll skulle vi nog inte vara här i dag. Mellan 100 och 200 spelningar per år i kombination med gravt alkoholmissbruk knäcker nog vem som helst", säger Juha Torvinen.

"Trots alla problem var det en givande tid. Vi fick uppleva mycket sådant som verkligen inte rimmar med en normal och ordnad tillvaro", säger Martti Syrjä.

Efter diverse vedermödor landade Eppu Normaali på torra land. Medlemmarna lyckades ordna upp sina trassliga affärer och lägga band på sitt drickande.

"Vi har alla snavat på vägen och fått på käften av varandra både en och annan gång. Men vi har alltid haft en otrolig sammanhållning", säger Martti Syrjä.

Det faktum att Eppu Normaali fortfarande är ett stort namn i den finländska rockvärlden sammanhänger åtminstone delvis med det själsliga brödraskapet inom bandet: Medlemmarna talar öppet med varandra om sina problem, kriser och andra angelägenheter.

"Vi sköter alla våra respektive uppgifter utan att försöka överglänsa varandra. Aku ansvarar för affärerna eftersom han är kolugn och inte tar saker och ting personligt. Pantse och jag håller oss långt borta från sådana världsliga ting", säger Martti Syrjä med ett skratt.

Hans otålighet och temperament renderade honom sångarens och, efter att Mikko Saarela hade lämnat gruppen, även låtskrivarens roll. Storebror Pantse är bandets "analytiska och outhärdliga" konstnärliga ledare.

Juha Torvinen sköter bandets kommunikation, marknadsföring och gestaltning.

"När jag inte har något bättre för mig sitter jag på kontoret och jobbar med vänstra handen, vänsterhänt som jag är. Att göra musik och leva i musikvärlden är fortfarande det bästa som finns", säger han.

Sami Ruusukallio spelar bas och skriver lappar.

"Sami är den enda av oss som kan läsa noter", säger Juha Torvinen med glimten i ögat. Hmm...

När en finländsk pojke eller flicka blir förälskad ringer låten Joka päivä ja jokaikinen yö i hans eller hennes öron, när kärleken tar slut tröstar sången Tahroja paperilla, när man vill berätta för en utlänning om den finländska själen kan man spela biten Murheellisten laulujen maa och när man hör en ny tolkning av stycket Baarikärpänen på karaoke­syltan undrar man varför den någonsin kom så långt som till inspelningsstudion. Hur som helst: Kitara, taivas ja tähdet och många andra av bandets låtar andas glädje och förtröstan.

Martti och Mikko Syrjä växte upp omgivna av kultur, vilket gav dem en stimulerande start i livet. Brödernas mor är den prisade barnboksförfattaren, akademiker Kirsi Kunnas och pojkarnas far, Jaakko Syrjä, är också författare.

Föräldrarnas namn har inte gett bröderna problem eller prestationsångest, men de undrar ibland vad människor tänker om deras alster.
"Vi skriver våra låtar utgående från oss själva. Skrivandet lyckas inte om man oroar sig för
mycket för andras reaktioner", säger Martti Syrjä och fortsätter:

"Pantse är bandets överlägset bästa kompositör. När han har kläckt en melodi börjar mitt jobb som textförfattare. De första utkasten är alltid famlande. Bra texter blir i allmänhet till under tidspress och dessutom håller tidsgränserna mig alert.

Pantse har från början fungerat som min textkritiker. Han returnerar ibland texter med kommentaren att de verkar konstiga. Till en början brukar jag inte förstå vad han menar, men sedan går det upp ett ljus för mig. Så har vi alltid jobbat."

När jag konstaterar att många av Eppu Normaalis låtar handlar om kärlek får jag ett oväntat svar av Martti Syrjä.

"Kärleken är ett tema som jag försöker undvika, men det är klart att den gör sig påmind ibland. Pantses vackra och laddade melodier väcker helt enkelt sådana känslor inom mig – kanske jag är för begränsad. Avsikten är att göra låtar i vilka melodin och orden går hand i hand. Om det ibland låter snyftigt så får det låta så, men låtsaskänslor och överdrivna ord är inte min grej", säger han och fortsätter:  "Jag försöker förhålla mig neutralt till kritik, men det är klart att den berör mig."

Konstnärskap handlar om en ständig balansgång mellan öppenhet och självbevarelse. Hur lyckas Martti Syrjä med det konststycket?

"Jag är ärlig och medger att texterna är förankrade i mitt eget liv och jag skyddar mig genom att inte låta dem handla om mig själv. Texterna skapas i mitt huvud, men bandet formar och anpassar dem. Musik får nog sin slutliga form mellan åhörarens öron. Antingen tycker man om eller avskyr man det man hör. Så är det", avrundar Martti Syrjä.

Eppu Normaali lanserar säkert nya låtar när tiden är mogen, men i väntan på dem kan vi njuta av filmen Eput som har premiär i Metro Arena i Esbo andra december. Filmen handlar om sant brödraskap och det kända bandet från Ylöjärvi som vägrar att försoffas. Gruppen fortsätter att öva i det gamla garaget i Akun tehdas.

Filmen Eput!

Bandet Eppu Normaalis 40-årsjubileum kulminerar i filmen Eput som har premiär 2.12. Med S-Förmånskortet får du biljetter till Finnkinos Månadens film till förmånspris. Filmen Eput som DVD och blueray börjar säljas med ensamrätt hos Prisma i början av nästa år.