Ensamförsörjare klarar skivan

25.2.2016
0 betyg
Ensamförsörjare klarar skivan

Den traditionella kärnfamiljen med mor, far och två barn upplevs och avbildas ofta som standardfamilj. Hur klarar sig ensamstående föräldrar? Tre modiga kvinnor berättar hur det är att uppfostra barn utan partner.

De finländska familjerna ser olika ut: Det finns bland annat frånskilda ensamförsörjare, ombildade familjer, regnbågsfamiljer och familjer med bara en försörjare. Om man har ett stödnätverk och/eller kamratstöd klarar man skivan galant även som ensamstående förälder. 

Stödnätverket är guld värt

Virpi Mäkelä har alltid velat ha barn. När hon konstaterade att det knappast blir någon familj började hon undersöka möjligheterna att adoptera. 

"Jag upplevde adoption som det lämpligaste sättet att skaffa barn", säger hon. Hennes två pojkar, som nu är 17 och 12 år gamla, är födda i S:t Petersburg. Hon fick dem när de var fem respektive två år gamla.

Under adoptionsprocessen, som var ungefär densamma som när par adopterar barn, fick Virpi Mäkelä svara på en lång rad frågor.

"Myndigheterna kontrollerade bland annat att jag har ett jobb, att min ekonomi är i skick och att jag har ett stödnätverk", säger hon.

Stödnätverket har varit guld värt för Virpi Mäkelä, som berättar att adoptionen inte skulle ha varit möjlig utan stöd från hennes anhöriga. 

"Innan jag inledde adoptionsprocessen frågade jag mina syskon och föräldrar om de kan hjälpa mig vid behov. De lovade ställa upp och de har minsann hållit sitt löfte", säger hon.  

Den som planerar att bli ensamförsörjare bör förhålla sig till hjälpanbuden med viss försiktighet. Vännerna och de anhöriga vill naturligtvis väl, men det är en krävande uppgift att engagera sig i skötseln av en annan människas barn. Dessutom förändras människors livssituation.  

Utan de anhörigas stöd skulle Virpi Mäkelä inte kunna sköta sitt nuvarande jobb som omfattar en hel del arbetsresor. När hon är på resa bor hennes syster eller föräldrar hos pojkarna.

"Helt ensam skulle jag knappast ha klarat skivan", säger hon.  

Okomplicerad vardag

Virpi Mäkelä har fått vardagshjälp av en au pair och en städerska. De anhörigas uppgift är att sköta och uppfostra barnen, inte att ta hand om hemmet.  

"Mitt råd till alla ensamförsörjare är att göra vardagen så okomplicerad som möjligt. Genom att välja närbelägna daghem och skolor undviker man tidskrävande transporter och om man inte är en utpräglad gourmand kan man med gott samvete servera så kallad färdigmat ", säger hon.

"Barnen och jobbet är det viktiga i mitt liv. Det spelar ingen roll om det ligger lite damm i knutarna eller om skjortorna och strumporna inte går ton i ton. Man måste acceptera att tiden är en begränsad resurs", fortsätter hon.

Virpi Mäkelä har klarat familjens ekonomi ensam, men när pojkarna har haft svårigheter har hon saknat en annan vuxen i hemmet.

"Till all lycka har jag mitt fantastiska stödnätverk", säger hon.

Hon har fått värdefullt kamratstöd av andra föräldrar med adoptivbarn från Ryssland.  

"Varje adoptivbarn har sin egen bakgrund och sin egen livssituation. Antalet föräldrar spelar mindre roll", avrundar Virpi Mäkelä. 

"Gör vardagen så okomplicerad som möjligt!"

Virpi Ratajärvi

Ensam med barnen

Efter att Virpi Ratajärvi skiljde sig när hon väntade sin yngre son har hon varit ensamförsörjare. Barnens alkoholiserade far har ingen kontakt med sina 22 och 14 år gamla söner. Beslutet att skilja sig var inte svårt att fatta.  

"Jag insåg att livet inte kunde fortsätta i gamla spår och jag fick kraft och styrka av graviditeten. Två föräldrar är inte alltid den bästa lösningen. Vi har alla mått betydligt bättre efter skilsmässan. I praktiken var jag ensamförsörjare redan innan vi skiljde oss. Alla klarar tyvärr inte föräldrarollen", säger hon.

Virpi Ratajärvi uppmuntrar andra kvinnor att försöka klara sig på egen hand om situationen så kräver. Det gäller att lita på sin förmåga och att alltid placera barnen i främsta rummet.

"Med en god portion mod klarar man skivan. Fördelen med att vara ensamförsörjare är att man fritt kan bestämma över sina göranden och låtanden. Jag fungerar även som extra vårdnadshavare för mitt fyraåriga barnbarn. Barnen och barnbarnet är det bästa och viktigaste i mitt liv", säger hon.

"I praktiken var jag ensamförsörjare redan innan vi skiljde oss."

Fördomar och kommentarer

Ibland stöter Virpi Ratajärvi på fördomar. Hennes yngre son är ett så kallat specialbarn som behöver specialundervisning och dagligt stöd. Till en början gick han i en vanlig skola där hans lärare vägrade tro på behovet av stöd och hjälp.   

"Man kallade mig överbeskyddande ensamförsörjare. Kanske mitt budskap hade tagits på större allvar om pojkens far hade stått vid min sida. Det var tydligen svårt att förstå att jag som ensamförsörjande mor orkade kämpa för mitt barns rättigheter", säger hon.

En del av Virpi Ratajärvis bekanta anser att hennes pojkar behöver en manlig förebild och föreslår därför att hon tar en ny man.

"Det viktiga är att leda och styra barnen i rätt riktning. Det finns inga garantier för att en styvfar skulle ha positiv inverkan på barnens uppfostran. Vi kallar saker vid deras rätta namn och talar öppet om våra problem. Jag har berättat för pojkarna att deras far inte lämpar sig som förälder. Min äldre son har sett det med egna ögon", avslutar Virpi Ratajärvi.

"Vi kallar saker vid deras rätta namn."

Diana Hartmann

Efterlängtat barn

Diana Hartmann ville ha barn.

"Mr. Right och min biologiska klocka var tydligen inte synkroniserade. Jag kanske hittar en livskamrat senare, men min kropp och förmåga att få barn kunde inte längre vänta på det rätta tillfället. Min väninna föreslog konstgjord befruktning. Till en början förhöll jag mig skeptiskt till förslaget och var lite orolig för vad omgivningen skulle tänka om en människa som planerar att få barn ensam. Farhågorna visade sig vara obefogade och på fertilitetskliniken berättade läkaren att de får besök av ensamstående kvinnor varje vecka", säger hon.  

Fertilitetskliniken gav henne värdefull information om hur det är att få barn som ensamstående. Hon fick också tips på hur hon längre fram skulle berätta för barnet om dess tillblivelse.

Fertilitetskliniken får besök av ensamstående kvinnor varje vecka.

Ekonomin ett orosmoln

Fertilitetsvård är en relativt dyr historia och ensamstående kvinnor får inte vårdunderstöd från FPA.   Till en början avskräckte det höga priset Diana Hartmann.

"Jag väntade på att få fast anställning, men de tidsbundna anställningarna bara fortsatte. Slutligen insåg jag att jag inte kan vänta längre", säger hon.

De första försöken misslyckades och behandlingen på fertilitetskliniken drog ut på tiden. Kort innan Diana Hartmann skulle fylla 40 år lyckades behandlingen.   

"Jag gick från lampa till lampa i lägenheten för att försäkra mig om att den andra linjen på teststickan inte var en synvilla", säger hon.

Behandlingskostnaderna kommer att belasta Diana Hartmanns ekonomi ett bra tag framöver. Med två löner skulle situationen naturligtvis vara en annan och en partner skulle dessutom göra livet enklare i många avseenden.  

"Fördelen med att vara ensamförsörjare är att man själv kan fatta alla viktiga beslut gällande bland annat uppfostran", säger hon.

"Skulle jag ångra mig om fem eller tio år, om jag inte ens försöker?"

Mitt livs bästa beslut

Diana Hartmann övervägde länge innan hon fattade sitt beslut.

Frågorna var många: Klarar jag skivan ensam, är jag självisk, hur kommer barnet och jag att bemötas, vad säger min familj...? Jag frågade mig själv upprepade gånger om jag senare skulle ångra mig om jag inte försökte. Svaret var ett klart ja", säger hon.

I dag är hennes son två år gammal. Hennes föräldrar, släktingar och vänner förhåller sig odelat positivt till den lilla familjen.

"Att skaffa barn var definitivt mitt livs bästa beslut", säger hon.

Diana Hartmann har valt att tala öppet om sitt barns tillkomst. När pojken blir äldre och frågorna börjar hagla kommer hon att berätta för honom hur han har blivit till och när han har fyllt 18 år har han rätt att få veta vem hans far är. I familjens närkrets finns det flera män som kan fungera som manlig förebild för sonen.

"Jag vill att min son känner sig trygg och förtrogen med sin bakgrund. Fastän vår lilla familj är lite udda är den riktig och välfungerande. Min son är både älskad och välkommen, vilket jag kommer att betona under hela hans uppväxttid", avrundar Diana Hartmann.

"Att skaffa barn var definitivt mitt livs bästa beslut."

Enföräldersfamiljer

Ungefär en femtedel av de finländska barnfamiljerna är enföräldersfamiljer.  

I huvudstadsregionen är andelen ännu större. I Helsingfors är var tredje barnfamilj en enföräldersfamilj.

Antalet finländska enföräldersfamiljer är ungefär 120 000, varav cirka 16 000 är familjer med far och barn.

Antalet konstgjorda befruktningar av ensamstående kvinnor har ökat under de senaste tio åren. 

Stöd och råd till enföräldersfamiljer

- Småfamiljsföreningen

Föreningen erbjuder bland annat manliga kompisnätverk

- Föreningen för enföräldersfamiljer

På föreningens webbsidor finns information om cirka 50 lokalföreningars verksamhet och möten. Föreningen erbjuder bland annat utfärder, utbildning, semesterstöd, barn- och vuxengrupper, stödpersoner, barnpassning och barnparkering.

Text:
Foto: Miika Kainu, Konsta Leppänen och Roope Permanto
Arvioi artikkeli (sv)

Betygsätt

1/5 5/5