Bondböneodlaren Juha-Pekka Aikola: "Jag är som en rallyförare"

30.10.2017
1 betyg
Juha-Pekka Aikola och dotter Tuuli.

Juha-Pekka Aikolas 18-åriga dotter Tuuli är vegetarian och familjens erfarenhetsexpert.

Bondböneodlaren Juha-Pekka Aikola äntrade traktorn som femåring. Han blir fortfarande lyrisk av harvning.

"Miljön framför min gård är förknippad med en illusion som styr allt jag gör. Över sjön glider en roddbåt med en tioårig pojke vid årorna. Han styr båten mot ladugårdsstranden. Han har kommit för att mjölka grannens kor och delta i åkerarbetet. Gården drivs av ett barnlöst par för vilket pojkens hjälp är viktig. Åren går och pojken växer upp till man. Han köper gården som han upplever sig vara en del av.

Pojken var min farfar. Min far och hans bröder blev också lantbrukare.

Jag äntrade traktorn redan som fem-åring och efter skoldagen hade jag alltid bråttom hem. Det var nästan omöjligt att locka bort mig från mina kära åkrar. Ingen skulle ha stått ut med selfierna av mig bakom Valmetratten!

Lantbruket betydde allt för mig redan då. Jag minns särskilt väl en kornskörd med perfekt fukthalt, nämligen 11,3. Kornskördar blir inte torrare än så.

De senaste näringsrekommendationerna uppmanar till ökad konsumtion av baljväxter.

De senaste näringsrekommendationerna uppmanar till ökad konsumtion av baljväxter. 

Juha-Pekka och Tuuli häller bondbönefröer i såmaskinen.

Juha-Pekka och Tuuli häller bondbönefröer i såmaskinen.

Jag ville bli lantbrukare när jag uppnått vuxen ålder, men generationsväxlingen lyckades först när jag hade passerat trettiostrecket. Innan jag tog över verksamheten jobbade jag cirka tio år utanför gården. Med facit i hand var åren viktiga eftersom jag fick lära mig produkt-utveckling, marknadsföring och kund-betjäning.

Jag inledde karriären med odling av nypotatis, men när Vladimir Putin satte stopp för importen av livsmedel till Ryssland rasade potatispriset. Skulle jag fortsätta som lantbrukare eller lägga av? I syfte att få svar på frågan anmälde jag mig till en företagarkurs. I kursen deltog företagare från olika områden, inte enbart lantbrukare. Tanken på bönor föddes under företagarkursen.

Eftersom jag är intresserad av bioekonomi lockades jag av bönodling. Bönor kräver mindre arbetsinsats än potatis och avkastningen är bättre. Bönodlingen är dessutom miljövänlig: Växten binder kväve och den tarvar endast små mängder gödsel- och växtskyddsmedel. Bönor och linser utgör en betydande del av jordens proteinkällor.

Jag fick en känsla av att Finland och Island är de enda länderna i världen som inte förstår sig på baljväxter. Samtidigt såg jag en tydlig marknadsnisch.

Det var inte lätt att introducera bönor på marknaden. Jag provade på färska buskbönor, men för fem år sedan visade konsumenterna inget intresse för dem. Eftersom sojakross var en bekant produkt valde jag att börja producera bondbönekross. Krosset motsvarar soja-kross som växtproteinkälla, men det är inhemskt. Idén verkade lovande.

Jag fick ofta berätta hur den nya produkten, som födde många frågor, ska användas.


Jag fick ofta berätta hur den nya produkten, som födde många frågor, ska användas. Jag minns en solig fredagseftermiddag när jag höll en produktdemonstration iklädd ett svart kockförkläde: En äldre dam med tyskt påbrå och minkpäls seglade in och påstod att jag serverar fattigmat. Jag berättade hur lätt det är att tillreda läckra soppor och gryträtter med bondbönekross och att jag hade bekantat mig med bönorna i matkulturens stora länder Frankrike och Italien. Bondbönor är definitivt ingen fattigmat.

Härkäpapu

För ungefär ett år sedan drabbades jag åter av misstro: Har finländarna faktiskt inget intresse för bondbönan? Jag hade lidit svidande förluster två år i rad och situationen såg allt annat än ljus ut. Jag besökte bankdirektören med en bönpåse i handen för att presentera prognoserna. Hans reaktion var ett neutralt "vi får se".

Sedan valde S-gruppen in min produkt i sitt sortiment. Det kändes mycket fint – ett stort tack för förtroendet! I samband med att pulled havre och härkis blev kända hittade bondbönekrosset ut till konsumenterna.

Har finländarna faktiskt inget intresse för bondbönan?

Jag och hela min släkt känner lättnad och tacksamhet över att motgångarna är övervunna. I dag är till och med min far övertygad om att jag har hittat rätt.

Trots att min gren är lantbruk är jag lika ivrig som en rallyförare. Min iver håller i sig – frun och barnen måste stå ut med att jag knappast talar om något annat än jorden och bönorna.

Ingenting går upp mot vårens harvning. Spänningen, förväntan och optimismen med doften från den fuktiga jorden som når upp till markytan är obeskrivliga! Det handlar om ren och skär livsglädje. Sådana kvällar blir klockan ofta tio utan att jag lägger märke till det.

Frugan har tröttnat på min våriver. 

Frugan har tröttnat på min våriver. När hon inte längre orkar höra på mig ber hon mig dra ut på åkern med kompisarna.

Man måste nog vara lantbrukare för att förstå den speciella känslan. Vårens spänning är en av de faktorer som gör att jag älskar mitt jobb. Vetskapen om att vårens insats belönas med en god skörd är både drivande och stimulerande. Tänk om man kunde kommunicera ut den känslan till konsumenterna."

Bondbönan

  • Bondbönan var en populär matgröda i Finland fram till slutet av 1700-talet då den fick ge vika för potatis och ärter. I dag odlas bondbönan som aldrig förr.
  • Baljväxten är rik på protein, folat och mineralämnen.
  • Bönans vattenlösliga fibrer ger långvarig mättnadskänsla och främjar tarmhälsan.
  • Kring första maj sås Bondbönan.
  • Kring midsommar är plantan cirka 20 cm hög.
  • I juli-augusti får plantan svartvita blommor. Den ihåliga stammen fortsätter att växa. De första baljorna mognar längst ner på plantan. Högre upp är baljorna fortfarande omogna.
  • I september blir den halvannan meter höga plantan svart, vilket gör att åkern för tankarna till en kyrkogård i en skräckfilm. När vädret är tillräckligt torrt skördas bönorna med en tröska. 

I denna spalt berättar vi hur finländs mat blir till.

Text
Foto Suvi Elo
Arvioi artikkeli (sv)

Betygsätt

1/5 5/5