Furumo lummiga begravningsplats separeras från den livligt trafikerade Gamla Borgåvägen av en massiv grind. När man stiger in genom grinden dämpas trafikbullret och man möts av en gångväg kantad av höga ekar och lindar som lockar blicken mot den blå himlen. Den här dagen är luften höstligt krispig och de flesta av lövträden har fällt sina blad. Den grönska som finns kvar utgörs av barren på begravningsplatsens många tallar.
Gångvägen slutar vid stentrappor som leder upp till begravningsplatsens två vackra kapell. De ljusa triangelformade byggnaderna andas frid och vördnad.
Det större kapellet rymmer upp till 120 personer, men nu är salen tom fastän nästa begravning äger rum om bara en halv timme. Inga anhöriga eller ledsagare syns till och bänkradernas blomställningar gapar tomma. Psalmböckerna är framlagda, men ingen kommer att öppna dem.
Också ensamma människor får en värdig begravning
Begravningsarrangemangen sköts i allmänhet av den avlidnes anhöriga så som barn, make, maka eller föräldrar. Om den avlidne inte har någon anhörig tar hans eller hennes hemkommun/dödskommun hand om begravningen inklusive kostnader. Begravningar utan följe förekommer framförallt i de större städerna där allt fler människor lever helt ensamma. I Furumo, som hör till Helsingfors kyrkliga samfällighet, välsignas ensamma människor nästan varje vecka. Antalet begravningar utan följe är ungefär 60 per år.
Fastän den avlidne saknar ledsagare är begravningen lika värdig som begravningar med många ledsagare. Alla begravningar följer samma formulär.
Kapellets vaktmästare Seija Rautasalo och Jim Sember förbereder den stundande begravningen vid vilken två för varandra obekanta människor, en man och en kvinna, får sin sista välsignelse.
En hiss hämtar upp de identiska kistorna från källarvåningen en åt gången. Seija Rautasalo ställer kistorna framför altaret. Den ena kistan saknar blomarrangemang – förbiseendet beror på att den avlidne inte har några anhöriga. Seija Rautasalo kontrollerar att kistorna är raka medan Jim Sember ställer altarblommorna på plats och tänder två vita ljus. Begravningen kan börja.
Klockan är tio på förmiddagen när dörrarna stängs. Prästen Arja Vaulas träder in och kapellets kantor inleder preludiet. Den svenske kompositören Jerker Leijons verk In Memoriam ljuder i det folktomma kapellet. Ceremonin är kort och enkel, men samtidigt värdig och intim. Prästens roll accentueras av att det inte finns anhöriga och vänner i salen. Han är den enda som följer de avlidna till den sista vilan. Efter Herrens välsignelse och postludiet är begravningen slut. Kistorna transporteras ner till kapellets källarvåning i väntan på kremering.