Andelshandeln förr och nu: Handelsmannens arv till sin son

Det gula trähuset i Norra Österbottens öppna landskap skapar en trevlig kontrast mot den vita snön. Vi befinner oss i byn Hautajoki i Kärsämäki. Arto Niemi och hans hustru Eeva-Liisa Elorinne hälsar oss välkomna när vi stampar av snön under skorna.

Från tamburen kommer man in i vardagsrummet.

"Handelslaget var inrymt i vårt nuvarande vardagsrum", säger Arto.

I dag pryds väggarna av afrikansk konst som Eeva-Liisa har köpt under sina resor och i ett av hörnen står en gammaldags bäddsoffa. Det är svårt att föreställa sig att rummet på cirka 35 m2 inrymde en hel butik.

När det begav sig stod handelslagets varor prydligt uppradade på hyllor från golv till tak. Trots det ringa utrymmet var det ordning och reda på torpet – Artos mor Anna-Liisa Niemi, som fungerade som handelsman, var en mycket ordentlig och systematisk dam.

Familjen Niemi byggde huset som bostad år 1958 och samma år flyttade handelslaget in som hyresgäst i ett av rummen.

"På den tiden var kvinnliga handelsmän en raritet. Min mor arbetade först som försäljare i E-affären i Venetpalo och fortsatte därefter som expedit i handelslaget", berättar Arto.

Hennes goda räknehuvud och tydliga handstil renderade henne jobbet som handelsman i Hautajoki.   Arto har bott hela sitt liv i huset.

"Man kan nästan säga att jag är född i ett handelslag", säger han med ett skratt.

Kaffekvarnen minner om barndomen

Arto och Eeva-Liisa har plockat fram några av handelslagets gamla inventarier. Mitt på golvet står en kaffekvarn som är så tung att den knappast går att rubba. Kaffekvarnen för Artos tankar tillbaka till barndomen och handelslagstiden. Han minns köttdiskens surrande, kundernas sorl och doften av cigarettrök.

"I dag känns det underligt att man fick röka i butiken. Min mor var glad när rökandet i butiken förbjöds, men många av handelslagets kunder förstod inte de nya reglerna", säger Arto.

Hans mor var ensam i handelslaget, men vid behov gav Artos far som var jordbrukare och familjens fyra barn en handräckning. Arto gick ofta ut på gården för att pumpa bränsle i kundernas bilar och kanistrar.

Invånarna i den lilla byn med cirka 25 hus var genomärliga. Om någon till äventyrs hade behövt bränsle under natten kom han eller hon till butiken följande morgon för att betala för sig.

När handelslaget var nedläggningshotat på 1970-talet koncentrerade byborna alla sina inköp till butiken, vilket räddade verksamheten.

I början av 1980-talet var handelslagets saga all. Nedläggningen var ett hårt slag för Artos mor eftersom verksamheten låg henne varmt om hjärtat. När Arto tog över lantbruket och det 160 kvadratmeter stora huset beslöt han att renovera byggnaden. "Renoveringen dämpade mors saknad och känslor", säger Arto.

I dag inrymmer husets nedre plan familjens kök, vardagsrum och badrum och på övre plan finns två rum. Fastän huset hade förändrats kunde Arto ännu långt efter renoveringen inbilla sig att det kom kunder.

"När vi drack kaffe i köket lyssnade vi ständigt efter ljud som kunde avisera att en kund var på väg in i butiken", säger han.

Vi går ut ur huset för att beundra omgivningen. Bakom byggnaden finns en bro över ån Hautajoki. Både Arto och Eeva-Liisa uppskattar naturen och friden i den lilla byn.

Under de senaste 20 åren har paret drivit ett familjehem i Oulainen. Arto tror att uppväxten i handelslaget lärde honom handskas med olika slags människor.

"Livet i butiken lärde mig ärlighet och respekt och att man inte får skvallra om andras angelägenheter", säger Arto som är utbildad närvårdare.

Eeva-Liisa nickar instämmande.

"För Arto var butiken en livsstil, liksom familjehemmet är i dag. Man kan nog inte jobba med barn om man inte bryr sig om och känner för dem", säger Eeva-Liisa som är psykoterapeut.

En julafton för länge sedan när familjen Niemi satt i sitt kök och väntade på Julgubben knackade någon på handelslagsdörren. Utanför stod en uppgiven man som inte hade hunnit handla julklappar till sina barn.

"Far hjälpte honom att hitta lämpliga julklappar och vi barn slog in gåvorna så gott vi kunde. Vi räddade nog hans jul", avrundar Arto Niemi leende.