Alla människor bär på en historia

26.1.2015
0 betyg
Alla människor bär på en historia

Att börja skriva om sitt liv är som att ge sig ut på djupt vatten; man måste våga utmana det okända och inte vara rädd för dolda djup.

Det vet Åsa Stenvall-Albjerg, som i snart 20 års tid lett skrivkurser och i tio år coachat vanliga finländare i att skriva om sina liv.

"Alla människor bär på en historia, men utformningen rymmer många aspekter av skrivande. Berättelsen kan vara rent självbiografisk, handla om föräldrar eller äldre släktingar, eller vara helt fiktion", säger hon.

Att skriva om sig själv, eller överhuvudtaget att skriva, ligger mera i tiden än någonsin. Det är symptomatiskt att Sveriges snabbast växande tidning är magasinet Skriva, som riktar sig till skribenter av olika kaliber.

"Ett faktum är också att det aldrig getts ut lika mycket böcker som det görs just nu i Svenskfinland, trots förlagskrisen. Allt fler ger ut böcker på egen hand, vilket med dagens digitala tryckmetoder inte kostar särskilt mycket. Men det är viktigt att satsa pengar på att boken är genomarbetad, blir snygg och inte har korrekturfel."

Åsa Stenvall-Albjerg tror att det stigande intresset för att skriva om sitt liv beror på att det i vår hektiska tid finns ett ökat behov hos människorna att ge sig tid att reflektera över sitt liv.

"Genom att via skrivandet gå tillbaka i livet kan man börja återskapa det och kanske se dolda mönster. Därför kan skrivandet också vara terapeutiskt och psykiskt välgörande."

Texten i fokus

För att börja skriva måste man givetvis inte gå med i en kurs. Men det hjälper, menar Åsa Stenvall-Albjerg.

"Gruppen är dels ett bollplank, för det ingår att man läser varandras texter och ger konstruktiv kritik, och dels har vi många skrivövningar. Att skriva är som att motionera eller öva ett instrument, det handlar om träning och övning."

För den som vill börja skriva om sitt liv på egen hand kan ha som utgångspunkt författaren Birgitta Bouchts fyra v:n – vilja, våga, välja, vänta.

"Allt är helt enkelt inte moget direkt. Eftersom det är väldigt personliga saker man behandlar då man skriver om sitt liv, är det inte heller alltid så lätt att koppla loss sig själv och låta texten få ett eget liv."

Här betonar Åsa Stenvall-Albjerg författarens rättesnöre nummer ett; texten ska vara i fokus.

"Det är viktigt att inse att texten inte är jag själv, utan något man skapar och kan förbättra. Det innebär att man måste kunna stryka i sin text och ta fram det väsentliga, alltså välja."

Allt det här innebär att skrivandet inte är något som ger resultat direkt.

"Att skriva är ett ensamt och långsamt arbete. Det gäller att kunna koncentrera sig, att stänga in sig i sin text."

Man ska vara ärlig mot sig själv och sin egen sanning.

Självmatande minne

Åsa Stenvall-Albjerg påpekar att det inte finns något som är entydigt rätt eller fel när man skriver sitt liv, även om många tror att det ska finnas ett svar på allting.

"Men livet är inte svart och vitt. Dessutom tenderar minnesbilder att vara inexakta", säger hon.

Det märkliga med människohjärnan är enligt Åsa Stenvall-Albjerg att det ena minnet föder det andra.

"Man ska inte låta sig förlamas av att tro att man måste skriva om sitt liv i kronologisk ordning. Man kan börja var som helst, skriva i små snuttar och genom det locka upp nya minnen till ytan. I något skede är det i alla fall bra att ha en tydlig plan för vad man vill med texten."

Men även andras texter föder egna minnesbilder, vilket kan vara en orsak att delta i en skrivarkurs.

"I texterna återkommer ofta teman som uppväxt och barndom. Det gör dem inte bara till personernas individuella historier, utan de beskriver samtidigt olika tidsepoker ur många synvinklar. I dag behövs de här rösterna mer än någonsin, för det historiska minnet är så kort."

Ärlighet, inte hämnd

Byggklossen i allt skrivande är att skapa levande porträtt, oberoende av om de är uppdiktade eller verkliga, och ha med talande detaljer om personer eller ställen.

"Självbiografiskt skrivande är sist och slutligen bara en bild, där de bakomliggande känslorna och erfarenheterna hittar ett uttryck", påpekar Åsa Stenvall-Albjerg.

"Man ska vara ärlig mot sig själv och sin egen sanning. Men då avsikten är att komma nära den inre sanningen, kan de yttre omständigheterna ges en helt ny form."

Ett råd hon ger är att om man blivit illa behandlad av någon person, är det bäst att först skriva ut allting för att få fatt i det som är viktigt.

"Sedan kan materialet bearbetas i slutändan, så att personer till exempel byter namn och kön. Det viktiga är att vara ärlig mot vad som hänt, inte att hänga ut andra."

Som exempel nämner hon den norske författaren Karl Ove Knausgårds självbiografiska bok Min kamp, som har blivit något av en ledstjärna för vår tids skrivande.

"Vad läsaren kanske inte alltid inser är att det också är fiktionalisering. Han tar avstamp i sitt eget liv, men dramatiserar det så att boken blir en roman."

Alla människor bär på en historia

Några tips

  • Åsa Stenvall-Albjerg rekommenderar spontant två böcker för den som vill börja skriva om sitt liv: Tre enkla regler finns inte – en romanskola av Elisabet Norin ger goda tips på hur man bygger upp en text. Har du sett öknen blomma av Claes Andersson handlar om skrivandets lust och vånda.
  • Regelrätta skrivarkurser arrangeras av Folkhögskolan Axxell samt av medborgarinstitut och litteraturföreningar. En tvåårig författarutbildning arrangeras inom ramen för Litterärt skapande vid Åbo Akademi. Hangö sommaruniversitet har länge ordnat skrivarkurser.
  • På webben finns det författarskolor, skrivcoaching och amatörskribentgrupper som sporrar varandra. För den som har möjlighet att resa kan det var värt att forska i sommarkursutbudet i Sverige.
  • Det kan löna sig att delta i författarträffar och gå på bokmässor för att få inspiration.
  • Skrivtävlingar är ett sätt att få en text bedömd och ett steg mot att komma ut som skribent: Svenska Folkskolans Vänner arrangerar årligen Arvid Mörne-tävlingen för under 30-åringar, och Solveig von Schoultz-tävlingen för den som fyllt 30 år. Tävlingarna gäller vartannat år dikter och vartannat år noveller.
Alla människor bär på en historia

Utdrag ur berättelsen Fastrarna av Ami Thibblin:

Det är kallt och fuktigt i trappan när vi går upp till tredje våningen. Huset är gammalt och man eldar med ved i bostäderna. Vi ringer på hos Olla och Lalla och när de öppnar känns det nästan lika kallt inne hos dem. Mamma undrar hur i all sin dar de kan klara sig och grälar på fastrarna för att de inte eldar ordentligt i kakelugnarna. När vi stiger in i tamburen får jag genast syn på den gamla stora telefonen som hänger som ett skåp på väggen. Den ser så rolig ut. Luren hänger på en klyka och en vev bredvid den. Vi har en modernare telefon hemma, en svart med vit siffertavla. Den står på bordet och luren ligger på två klykor.

Allt är så gammaldags hos fastrarna, salen med de stora tunga möblerna och mattan som täcker nästan hela golvet, lampetterna på väggen ovanom pianot och en massa prydnadsföremål. Den stora kristallkronan hänger från taket och de har många tavlor på väggarna. Jag undrar just om fastrarna någonsin är i salen för allt ser så orört ut och i kakelugnen är luckorna stängda.

Fastrarna vill att vi ska sitta i köket, där är det varmare. Vi sätter oss runt köksbordet och pratar medan Lalla kokar kaffe i kopparpannan. Jag får vinbärssaft. Jag märker att det finns mögel på saften i flaskan. Lalla petar bort mögelhinnan och spiller saften i mitt glas. Jag är van vid mögel för om somrarna möglar brödet och lördagskorven lätt på sommarstugan. Pappa brukar säga att man får bra sångröst av mögel.

På skåphyllan står Fazers stora plåtburk med den granna tuppen på. Där förvarar fastrarna sina pepparkakor så att de ska hålla sig färska. Jag får ta många, men jag vill egentligen inte ha så många för de är tjocka och stenhårda och smakar inte så gott.

Text:
Illustrationer: Pauli Salmi
Arvioi artikkeli (sv)

Betygsätt

1/5 5/5